Nu är alla TAB-lärare hemma från Burma. Ett par av oss tog några dagars vila på en vit lång strand i Ngapali i södra Burma, men i helgen landade även vi på ett fruset Arlanda och bytte sand mellan nakna tår mot stövlar på isiga vägar.
Det är alltid skönt att komma hem efter en resa, till familjen, sin egen säng, centralvärme, varmvatten i kranarna och att kunna fixa sig en kopp kaffe när man vill. Men det finns också alltid en saknad. Man vill vara både här och där.
Den största saknaden är efter känslan av att göra skillnad. Man delar med sig till lärare där av saker som känns så enkla, så grundläggande, en så stor del av ens vardag här att man inte ens tänker på dem som verktyg för inlärning längre, de är bara självklara. Men där är de nya. Stora. Viktiga. Gör verkligen skillnad i undervisningen. Det känns stort. Och samtidigt väldigt litet. Man skulle vilja göra mer. Behoven är så stora.
Den här gången har jag också en annan känsla med mig hem. Lättnad och glädje över hur bra det gick. När ansvaret för TAB Swedens första rekognoseringsbesök av en slump hamnade i mitt knä för några år sedan hade jag inte vågat tänka tanken att det skulle bli såhär bra. Att vi skulle kunna göra så stor skillnad för så här många lärare.
Under tre år har vi varit två lärare som rest till Nyaung U och jobbat med 10-15 lärare varje år. Vi har sakta men säkert lärt oss mer om landet, kulturen, utbildningssystemet och behoven. Och nu var det dags att utöka insatsen.
Under hösten knöt vi fyra nya skolor till programmet och arbetade fram ett schema med dem och vår man i Burma, vi anlitade tolkar, ordnade transporter och boende och sökte lärare som kunde tänka sig att åka dit och jobba under större delen av sin julledighet. Nästan 30 personer sökte men de flesta hade trots stort intresse inte möjlighet att följa med. In i det sista var det osäkert om det skulle gå att utöka så pass mycket som vi ville men till slut – efter en del vånda – var allt på plats och förberedelserna kunde börja. Först träffades vi vid tre tillfällen på hemmaplan och via Skype. Vi gick igenom grunderna i coachning och lärarna fick i uppdrag att läsa på och att träna på kollegor eller vänner för att känna sig säkra i metoden, vi pratade om workshops och behoven på skolorna i Burma och om själva resan. TAB-lärarna fick tillgång till våra summeringar från tidigare år, listor på de metoder vi jobbat med samt blev ihopparade och fick i uppdrag att planera workshops tillsammans.
På självaste nyårsaftons morgon var vi alla på plats i Nyaung U – åtta engagerade och kompetenta lärare från Sverige och USA – och hade vårt första möte med lärarna, tolkarna och chefsmunkarna/-nunnan från de olika skolorna vi skulle jobba på. Schemat ändrades (igen) redan första dagen, men efter det var allt på plats och vi var igång. Alla hittade sin plats och sitt sätt och TAB-teamet gjorde en enorm insats för sina burmesiska kollegor under nio dagars intensivt arbete. På kvällarna/eftermiddagarna träffades vi för att stämma av hur det kändes och hur det gick. Idéer, erfarenheter och förslag delades och alla gjorde ett fantastiskt jobb för att se till att allt flöt bra, inte bara på de egna skolorna utan på alla, som ett väl samarbetat team.
Vi hann förstås göra annat än att jobba också. Vi hann se soluppgångar från tempeltak, se luftballonger lyfta och munkar vandra ut i gryningen i långa rader. Vi hann köra E-bikes genom historiska Bagan, se solen gå ner från en båt på floden, klättra 777 höga trappsteg upp till templet vid Mount Popa och sedan lida av en fruktansvärd träningsvärk i flera dagar (Det är jätteviktigt att dricka ordentligt med vatten vid liknande äventyr. Vet jag nu). Vi hann äta och dricka gott på de många bra restauranger som finns i området, bli varmt välkomnade och tackade på olika platser och knyta nya vänskapsband som, enligt min erfarenhet, kommer att bli starkare för varje besök. För redan nu vet flera av TAB-lärarna att de kommer att följa med även nästa gång, i december.
Så nu återstår bara att summera det här besöket, samla erfarenheterna och lärdomarna och sikta på att göra nästa år ännu bättre. Den här gången känner jag inte samma oro och vånda. Listan på lärare som vill delta är redan ganska lång och programmet kommer att kunna sättas ihop redan under våren.
Jag är normalt inte den som vill få tiden att gå snabbare, särskilt inte den ljusa tiden på året, men just precis nu längtar jag faktiskt lite till december när det är dags att åka igen.
/Kickan Hagroos, programansvarig Burmaprojektet