För att få en uppfattning om lärares arbetssituation och vardag besöker vi olika skolor när vi är här i Siem Reap. Nej, det är klart att man inte får en rättvis bild av hur en lärare har det bara genom att titta in i ett klassrum 10 minuter, men det ger en liten aning. Men det går ganska snabbt att förstå att om man har 70 elever i en klass har man en rätt annorlunda undervisningssituation jämfört med om man har 28 elever i en klass. Och även om vi kan berätta om det är det en helt annan sak att uppleva det på plats.
Igår morse rullade vi ur våra sängar kring 6-snåret för att promenera till Wat Bo School, ett par kvarter från vårt hotell. Det är en skola med ca 6000 elever, hälften kommer på morgonen, hälften på eftermiddagen. Det är 60-70 elever i varje klass, från förskoleklass med 5-åringar till årskurs 6. Det är en lärare i varje klass, ingen assistent, ingen resurspedagog, ingen annan än läraren. Rektor på skolan vet vad som är viktigt för eleverna. Han har satsat på flera toaletter till eleverna, tillgång till rent vatten att dricka, vatten att tvätta händerna i och så klart på bra undervisning. Sådant som gör att elevernas familjer väljer att skicka barnen till skolan och inte till arbete. Det är en kommunal skola med en skolpeng på runt en dollar per elev och år, men här har de hittat ett sätt att skapa goda resultat med små medel.
Varför var vi då där så tidigt på morgonen? Vid 6.30 börjar eleverna komma till skolan och 10 minuter senare börjar de ställa upp sig på skolgården. Mer än 3000 ungar som ställer sig i led klassvis, väldigt raka led dessutom (jag har svårt att få 12 elever att ställa upp i ett rakt led vid brandövning, hur gör de här lärarna detta?), på skolgården. Någon form av koll på att alla är med genom att de stampar i marken med en fot och sedan börjar nationalsången att spelas och flaggan hissas. En minut tar det för flaggan att komma upp i toppen, inte för att det är en väldigt lång flaggstång, det ska nog ta så lång tid. Rektor håller därefter tal och leder någon meditations/inspirationsövning. Och när allt är över springer barnen raskt till sina klassrum. Det är inte första gången de gör detta, det är uppenbart.
I ganska stark kontrast till Wat Bo School står den privata IQ International School. Det är en skola som ägs av en man från Siem Reap, han äger fler skolor i staden. Familjer betalar själva avgiften till skolan, klasserna har runt 20 elever och undervisningen är till större delen på engelska med utländska lärare. De har musikrum, dansrum, datorrum, leksaker på skolgården för de minsta barnen, en liten konstgräsplan. Allt det som en vanlig kommunal skola inte har. Vi besöker den här skolan för att få se skillnaden mellan en kommunal skola och en privat. I Kambodja är det väldigt tydligt vilken skillnad det är om du har pengar och kan välja den “fina” skolan.
Den tredje skolan vi besökte igår var en kvällsskola en bit utanför Siem Reap. Eleverna kommer till den skolan för att lära sig mer engelska och datorkunskap. Grundaren av skolan berättade att flera av eleverna aldrig använt en dator tidigare och var i början att ens röra tangenterna då de var rädda att ha sönder något. Skolan är gratis, men om familjerna kan betala kostar det 5 dollar per år. De lärare som jobbar där är volontärer, de har andra jobb på dagarna eller studerar. Den lärare som höll i lektionen jag tittade in i var 19 år, pluggade på dagtid och planerar att bli politiker när han blir äldre. Klassrummen är inte mer än tak och halva väggar, enkla träbänkar och en svart tavla. Många elever läser kurser på kvällstid då den undervisning de får i skolan ibland inte räcker till för att klara betyg för att två högre studier. Och särskilt engelska är viktigt för dem.
/Anna Ö