Lär bild oss förstå världen?

När jag besökte bildlärarna på deras workshops på de olika skolorna i Burma försökte jag tänka mig in i situationen att aldrig ha blivit undervisad i ämnet Bild i skolan. Att aldrig ha diskuterat reklam, tidningsbilder eller annat hemma vid matbordet, aldrig målat med vattenfärger eller kritor som liten, gjort tjocka ringar med vaxkrita och sedan dragit ut dem i mönster med fingrar som till slut blev svarta av alla färger, lekt med modellera, droppat smält stearin på bildrutorna i en Kalle Anka-tidning för att få den spegelvända bilden på en platt stelnad stearinkaka.

Jag tänkte på hur vi så självklart vet vid vilken ålder våra barn ska kunna rita huvudfotingar och hur självklart vi sorterar många av de bilder vår vardag är fylld av i olika kategorier som konst, reklam, foto, målning et c.

Lärarna i Burma gjorde inte det. Det var inte helt lätt för dem att associera kring bilder, att berätta en historia som kunde tänkas ligga i bilden, att skilja på reklam och konst, ja till och med på fotografi och målning. Jag fascinerades av att det många av dem uppskattade mest i workshopen om Bild var färglära. Att blanda färg. När man kommer från ett land där man, om den gröna kritan saknas, så självklart blandar en gul och en blå istället, är det lite svårt att ta in att det kan vara intressant för vuxna lärare att blanda färg. För det kan man bara. Men hur?
Vad gör det med oss att veta eller inte veta detta? Hur viktigt är det att förstå bilder egentligen? Eller att kunna skapa? Vara kreativ? Läsa mellan rader? Räcker det inte att man kan läsa och räkna?
Jag har inte hittat ord för att beskriva kärnan i det, trots att jag naturligtvis mycket väl förstår att det är viktigt. Det är ju inte för intet som de praktiska och estetiska ämnena togs bort ur läroplanen av militärregimen i Burma för flera generationer sedan.
På planet på väg hem från Burma läste jag Hans Roslings och Fanny Härgestams bok Hur jag lärde mig förstå världen och där – någonstans över Irans maffiga, taggiga bergsmassiv – fick jag orden för det. Hans mocambikiska vän förklarar för honom: Vi är som schweizerostar. Vi ser vanliga ut på utsidan men inom oss har vi hål. Många saker som ni har gjort har vi aldrig gjort. Vi har inte lärt oss simma, måla med färger i skolan eller lägga pussel som barn. Formellt har vi samma utbildning, men vi ligger efter.

Kickan, programansvarig Burma

Annonser

Vänder det nu?

Förändringens vindar börjar blåsa.

Burmas State Counsellor Aung San Suu Kyi uttalade sig i förra veckan vid en ceremoni i huvudstaden om The Myanmar Youths Policy. Det kändes som om hon presenterade en lista som vi i TAB Sweden kunde bocka av punkt efter punkt på.

Grupparbete på en skolgård i Burma

Hon pekade på nödvändiga förändringar för Burmas framtid som går helt hand i hand med det jobb som TAB Sweden bedriver på skolorna i centrala Burma. Hon förespråkar uppmuntran av utbildnings- och idrottsaktiviteter för ungdomar, pekade på Burmas svaghet i team work och brist på aktiviteter som bygger på samarbete i landets utbildningssystem. Det här har ju naturligtvis varit ett sätt för regimen att hålla folk på mattan. Det var t o m förbjudet fram till för bara några få år sedan att uppehålla sig i grupper större än några få personer. Nu vänder det alltså.

 

Donnie håller lektion i Idrott och hälsa

Grundinställningen i Burma har under senare generationer också varit att det inte är någon idé att utbilda sig. Inte om man vill tjäna pengar. Utbildningen ger inget, bara ett papper. Och som den har sett ut hittills stämmer det. Den har i stort inte gett några djupare kunskaper utan inriktat sig på utantillinlärning inför de nationella proven – där ett svar som är rätt faktiskt har kunnat bedömas som fel för att det inte stod i boken. Och det har inte ens ifrågasatts av lärarna. För det är så de har lärt sig att arbeta.
I TAB Swedens arbete i Burma ligger fokus på elevaktiva lektioner, kooperativt och kollegialt lärande, glädje i klassrummet för både elever och lärare samt hållbara kunskaper.

 

Karin och Maria håller bildlektion.

Vi jobbar med att få lärarna att släppa positionen framför svarta tavlan, låta eleverna arbeta mer i grupp och själva röra sig mer runt i klassrummet för mer elevkontakt.
Aung San Suu Kyi trycker utöver på idrott och team work också på behovet av förkovring i kultur, litteratur och konst, och vi kan inte annat än jubla när vi läser det! Vi har ju också introducerat ämnena Bild och Idrott och hälsa, som de lärare som undervisar idag själva aldrig har haft som ämne i skolan.

 

Soluppgång över pagoder i Bagan. Kommer solen snart att gå upp över ett helt nytt utbildningssystem?

Medan vi fortsätter arbetet med dem på de olika skolorna är planen att även introducera ett läsprojekt i stil med En läsande klass som bedrivs på många skolor Sverige. Vi har börjat söka lärare som vill följa med och jobba med det i december och initierat flera kontakter för att söka stöd i arbetet, både nationellt och internationellt.

Det känns som om det vänder i Burma nu, och det känns fantastiskt att få ta del av det på nära håll! Och – om än i liten skala – faktiskt få vara med och bidra till förändringen för många.

/Kickan, programansvarig Burma

Fem vintrar i Burma

Ballonger.jpg

Fem år med hjärtat i Burma – när jag först tog på mig och startade upp TAB Swedens första egna program tyckte jag att fem år lät länge. Det kändes som ett stort ansvar att ta på sig – att försöka hålla projektet fungerande och till nytta så länge. Samtidigt som det nu känns länge sen känns det också som om det var igår jag satt framför huvudmunken och högtidligt lovade att jag under fem år skulle göra vad jag kunde för att hjälpa dem att utveckla undervisningen på skolan, och med tiden sprida det även till andra lärare och skolor.

En mindmap om vad lärarna anser att barnen i Burma behöver i skolan. Från första årets workshops.

De första tre åren togs det myrsteg. Allt enligt planen. Kulturen var helt ny för mig och jag hade massor att lära.

Frustrationen var många gånger stor när vi först trodde att vi hade nått fram i något och lärarna helt var med på det vi pratade om under en workshop. Men när vi sedan såg metoden användas på en lektion insåg vi att vi hade skjutit långt över huvudet på dem. Då fick vi gå tillbaka. Börja om. Sakta ner. Förankra. Försäkra oss. Coacha. Försiktigt leda framåt igen. Det är svårt att sätta sig in i hur stora skillnaderna är. Svårt också att förklara för de lärare som reser och jobbar med TAB. Man behöver uppleva det för att verkligen förstå och kunna anpassa sig.

 

Ett nytt klassrum hade byggts till barnen och ett nytt lärarrum till lärarna. Där fick de plats att verkligen jobba med kollegialt lärande.

 

Förra året togs så det första steget mot att utvidga projektet från den enda skola vi hade jobbat på dittills. Flera klosterskolor ville ha vår hjälp och vi var då 8 lärare som reste iväg, jämfört med tidigare två varje år. Nu kunde vi jobba med lärarna från fyra olika skolor, på tre platser. Två av skolorna som ligger i byar långt ute på landet slogs samman och vi höll workshops och coachade på en av dem. En femte skola, på ett nunnekloster som jag ska berätta mer om i ett annat inlägg, kunde vi bara jobba med en enda dag. Det var dyrt att resa dit och vi hade inte fått ihop tillräckligt mycket pengar innan vi åkte för att ha råd att ordna en bil. Det klostret har inga som helst pengar.

Den dagen vi var där kom, som ni säkert minns, en munk från en annan region och bad om vår hjälp. Han är utbildningsansvarig för ett klosterdistrikt med 15 skolor och hade hört talas om att TAB Sweden var där och hjälpte lärare att utveckla undervisningen. Han frågade ödmjukt hur han kunde gå tillväga för att få vår hjälp.

Vårt arbetsrum under resorna – hotellsängarna. De har fyllts med lappar med planering som har flyttats runt för att hamna i rätt ordning och kunna knytas samman med en tydlig röd tråd. Här är Karin mitt uppe i planeringen, både bildligt och bokstavligt.

I år har vi fortsatt på alla tidigare skolor och dessutom lagt till nunneklostret och en av munkens 15 skolor. Sammanlagt alltså sex skolor. Det kunde vi göra dels för att vi var tillräckligt många TAB-lärare i år (14!), dels för att munken som sökt upp oss ordnade en bil som körde TAB-lärare och tolkar både till den fattiga nunneskolan och till sin egen skola.

På ett sätt kan man säga att vi har tagit med oss världen till klosterskolor i byar på landet i Burma.

Det här femte året är alltså projektets största. Vi når ca 60 lärare, som i sin tur når i runda slängar 2000 elever i 8 olika städer och byar i två regioner i centrala Burma. Det känns stort. Och bra. Men ger också ännu mer insikt om hur stort behovet är.

/Kickan, programansvarig Burma

 

Sätta spår eller lämna spår?

Programmet i Burma har pågått i fem år nu. Det här året är det sista av de år som jag lovade huvudmunken på vår första skola i Nyaung-U att försöka driva projektet.
Det har hänt så otroligt mycket där under de här åren! Inte bara i vårt arbete utan också i samhället i stort. Människorna pratar mer öppet, både om vardagsliv och politik. Burmeser är inte ett folk som uttrycker åsikter direkt, men fler och fler av de som vi jobbar med har börjat göra det. I början vände människor ofta bort blicken eller svarade ”jag vet inte” när man bad dem uttrycka 

Kontors- och skolmaterialaffär i Nyaung-U

en åsikt – vilket ju faktiskt behövs i vårt jobb – eller så sade de bara att de höll med. Även om de inte gjorde det. Eller ens hade en tanke kring det.

 

Staden har utvecklats. Det finns fungerande bankomater, vilket gör att man inte behöver ha med sig en tjock bunt oskadade dollarsedlar i låga valörer hemifrån. På flera ställen kan man fr o m i år även betala med kort!
Elektriciteten blir allt stabilare. I år hade vi inte ett enda långt strömavbrott. Förr skedde de titt som tätt och vi gick ingenstans utan ficklampa. Jobbade också ofta i ficklampans sken med planeringen på kvällarna. Nu fanns det t o m gatubelysning på flera sträckor.

De flesta restauranger har nu fungerande Wi-Fi – om än svajigt – och man kan t o m surfa på mobilen för samma pris som hemma med en viss leverantör. Det första året som vi var där slutade våra mobiler att fungera när vi åkte över gränsen och Wi-Fi fanns på ytterst få ställen. Ett år riktades t ex all Wi-Fi om till staden där AESEAN Games pågick så det räckte inte till oss i Bagan. Den vintern var det tufft att försöka hålla kontakten med familjen på hemmaplan.

Soluppgång från ett tempeltak

Restaurangerna blir fler och fler och får ett allt större och mer västorienterat utbud och det finns fler och fler hotell. Och turister. Man sitter inte längre helt ensam på ett tempeltak i gryningen och ser solen gå upp och fåglarna vakna. Jag har flera gånger hört att det är synd att det inte är som förr, synd att det blir mer och mer västerländskt. Men synd för vem? För oss som inte får uppleva det exotiska i lika hög utsträckning? Eller för burmeserna varav allt fler slipper laga sin mat med stelfrusna fingrar över öppen eld på morgnarna?

 

 Det jag tycker är synd är att vi turister (och volontärarbetare) bidrar så mycket till plastföroreningen i ett land utan fungerande sophantering. Alltså inte utan återvinning. Utan någon som helst hantering av sopor. Man samlar dem i högar och bränner. Eller bränner inte utan låter ligga. Till råttors och annan ohyras trivsel. Och turisters fasa.

I snitt använder varje turist 4 plastflaskor vatten per dag. Det ingår en per person och dag i varje hotellrum. Men alla hotell har också större behållare med dricksvatten där man kan få sin flaska påfylld.

Årets TAB-lärare ombads ta med sig sin egen vattenflaska för att inte bidra till problemet. Om vi ska resa dit år efter år måste vi försöka göra våra miljöspår så små som möjligt. Vi undviker också plastkassar, plastförpackningar generellt och köper absolut inget av barn eller skänker pengar eller annat till barn.

Vi vill utveckling och det är vad vi ska stå för. En renare miljö och att fler familjer sätter sina barn i skolan och låter dem gå färdigt. Många är så fattiga att barnen behöver jobba för att familjen ska gå runt. Många familjer vet också att barnen tjänar mer på turister än vad de vuxna gör. Barnen är gulligare och slår an strängar i västerlänningar som vill hjälpa till. Men det tankesättet håller dem också ur skolan.

Kickan Hagroos foto.

En dag kommer de att vara mindre gulliga och inte längre slå an strängar hos västerlänningarna. Då sitter de där utan kunskaper och med begränsade möjligheter till inkomst. Tills de kan skicka ut sina egna barn. Det låter krasst, men så illa är det. Så länge vi köper prylar av eller ger pengar till tiggande barn är vi en del av det problem som håller dem kvar i fattigdom. Det vi vill är så mycket större.
Ni känner till ordspråket Ge en man en fisk och du mättar honom för en dag. Lär honom att fiska och du föder honom hela livet.

Jag vill lägga till: Lär hela byn om biologi, ekonomi, historia och hållbart fiske och du har gett dem en framtid.

/Kickan, programansvarig Burma

Tillbaka efter Burmaresan

Maria Ohléns foto.

Den del av TAB:s arbete som försiggår på plats i Burma är över för den här gången. TAB-lärarna är tillbaka i sina hemländer och på sina arbetsplatser.

Många ser antagligen på sin ordnade arbetstillvaro och sina kompetenta kollegor med lättnad. Njuter av centralvärme, tekniska hjälpmedel, klassrum med väggar och belysning samt fungerande vägar och kollektivtrafik. Elever som ifrågasätter, vill veta, vet sina rättigheter. Känslan av att göra sig förstådd så fort man säger något, utan tolk och kulturella filter.

Kanske störs någon lite av ”gnället” som det ofta finns lite av på arbetsplatser där vi har det bättre än på nästan alla andra platser i världen. Oviljan att ta ett kliv utanför boxen och försöka lite till.

Kanske saknar någon det kollegiala lärandet som veckorna på plats i Burma är fyllda av. Samtalen med kollegor från de olika länderna om villkoren och förmågorna, delandet av material och resultat, förslagen på lösningar av problem.

Planerandet med TAB-kollegan. Team-känslan, både i gruppen av TAB-lärare och i teamet TAB-lärare, tolkar och lärare på respektive skola. Jag Kickan Hagroos foto.har alltid saknat det när jag har åkt hem.

Också känslan av att upptäcka nytt tillsammans med andra. En ny och spännande kultur i ett vackert och spännande land.

 

Kickan Hagroos foto.

Jag har alltid rest mycket, men inga av mina resor har gett mig så mycket som de där jag har haft ett uppdrag tillsammans med människor på plats. Att få ta ett kliv in i deras vardag och lära och förstå är värt mer än alla besök i olika städer, på olika stränder, vandringar, restauranger och hotell tillsammans.

 

Nu följer elva månader av internet-kontakt mellan Maria Ohléns foto.lärarna. Utvecklingen fortsätter. Det är också spännande att följa.

Och planeringen för nästa år förstås, som redan pågår för fullt! Som programansvarig hoppas jag naturligtvis att många av de lärare som är med i årets projekt saknar det så mycket att de väljer att följa med även nästa år.

/Kickan, hemma i Sthlm igen