Om workshop i bild

bild8     bild5     bild2     bild6

I år har vi i TAB introducerat ämnet bild i Burma. Vi har gjort en dags workshops för lärare på fem olika skolor. Under workshop-dagen har lärarna arbetat både med teori och praktik.

bild7            bild4

De har fått jobba med bildanalys, börjat med lite kritisk tänkande kring olika slags bilder (t.ex. reklambilder) färglära och praktiskt skapande.

Workshopen har varit uppskattad då de flesta inte har målat förut och för oss är det en ny erfarenhet att träffa kollegor som har sett så få bilder. Det var t.ex. svårt för dem att skilja på konstbilder och fotografier.

 

bild 3

Det som vi tror uppskattades mest var att blanda färger.

Karin och Maria

 

 

 

 

Annonser

Pakokku – Bagan-Burma 2018-01-03

Utbyten

Infogad bild 1Av alla delar av världen hamnade jag här för att bidra med min kompetens.  Jag är utbildad till bild- och svensklärare. Språk som går att kombinera och även förstå och uttrycka på olika sätt.

Det finns ögonblick jag aldrig glömmer och det finns ögonblick som passerar utan att jag alls märker det. I Burma finns en närvaro, ett lugn i allt kaos i den vardag som existerar här.Det gäller att vara öppen för förändring och våga ge och ta emot

I gamla tempel hittar jag bilder från berättelser om Buddhas liv. De skissartade målningarna är gjorda från mitten av 1000-talet. Vackra detaljerade berättelser som med tiden förlorat sin tydlighet och kulört. Jag funderar på den tid som är nu och att bilden finns överallt omkring oss. Att vi ibland har hela världen i vårt vardagsrum. Hur ska vi hinna tolka detta massmediala flöde? Hur ska vi identifiera oss?

Infogad bild 2På den klosterskola jag och två andra TAB-lärare hållit workshops i olika metoder och tekniker, finns det inga bilder. Jo, förresten, det finns bilder av Buddha och det finns enkla illustrationer i de läroböcker som de burmesiska lärarna använder.

Lärarna i Burma undervisar genom att barnen repeterar texter, sånger etc. De barn som inte hänger med sitter oftast längst bak i klassrummet och förstår kanske inte så mycket.

Vi TAB-lärare levererar metoder som kan göra lärandeprocessen roligare och mer tydlig. Att se alla elever, arbeta i grupp och lära sig att reflektera och sätta kunskaper i ett sammanhang.

Jag är ny TAB-lärare för detta år och har själv knappt lärt mig fler av de metoder som lärarna nu har börjat arbeta med och jag kommer också använda mig av mina nya kunskaper i andra sammanhang.                  Infogad bild 3De burmesiska lärarna är glada över att vi är här och de arbetar för fullt med egna lektionsupplägg utifrån det nya som det lärt sig. De har inte arbetat med bild som ämne i skolan och jag är förvånad över att de så snabbt förstår hur de kan anamma sina inre bilder, att teckna och måla som de inte har gjort förut.

Några dagar innan hemfärd är vi TAB-lärare med och askulterar på lektioner och coachar lärarna utifrån didaktiska frågeställningar. Vidare kommer vi ha ett fortsatt arbete detta år.

 

… Och målningarna i templen finns kvar och vi behöver kunskap för att förstå alla berättelser. Det kanske passar bra även för oss, från andra delar av världen, att repetera för att komma ihåg.

Linda

En man som når fram

Vi pratade om böcker i bilen på väg till en av byskolorna, en av tolkarna och jag. Om läsning när man är liten, slukaråldern och hur man inte blir en läsare om man inte får lära sig att läsa och uppskatta litteratur som liten. Han är född på 90-talet här i Burma och fick aldrig läsa i skolan men hade läsande föräldrar så han fick det i sig ändå. Majoriteten av de burmesiska barnen har inte föräldrar som läser böcker. Eller nyheter.
-Biblioteket var det läskigaste stället jag visste när jag var liten, sa han. Det var mörkt och dammigt och det luktade illa av alla böcker som låg i högar och drog åt sig fukt och äckliga djur.

Han hade precis köpt en bok innan vi träffades. En burmesisk bästsäljare. Han slog upp boken och och pekade på siffrorna för antal tryckta exemplar. -Titta! Det är en av Burmas mest sålda författare. Ett land på över 50 miljoner invånare. Boken är tryckt i 500 exemplar!
I morse kom han till hotellet för att hämta lärare. Eftersom regnet vräkte ner hade klosterskolan problem med att få hit sin bil genom terrängen och vi blev sittande en stund och fick prata böcker igen över en kaffe medan vi väntade. Han har en Kindle som han ibland kan ladda ner böcker till via ett konto som en kompis till honom har öppnat i Singapore. Man kan nämligen inte betala via nätet i Burma. Han har nu $20 på kontot och kan köpa två billiga böcker om han hittar några han vill läsa. Harry Potter-serien vill han gärna läsa, men den kostar $49. Han har en lista på andra som han kan få för $8 på rea. En statligt anställd lärare här i Burma har nyligen fått en lägsta lön på $100 garanterad. De lärare vi jobbar med tjänar runt $50.

It´s a small world! Aung Komyint och jag under ett besök i Plastic Bottle School

Vi pratar om Konsten att höra hjärtslag som han tyckte mycket om, och som han tycker är en fin skildring av Burma. Uppföljaren Hjärtats innersta röst tyckte han inte lika mycket om.
-Men den här boken är bra, säger han och räcker mig sin Kindle. Det var lite svårt att förstå engelskan ibland eftersom den beskriver en så främmande miljö. Men det var en fin berättelse. Och sorglig. Man känner med honom.

Så finner jag mig sittande i en korgstol i en hotellfoajé i Burma med regnet skvalande utanför med E-versionen av den bok som jag själv använder i min undervisning varje vecka hemma, i handen. Och som alla som jag läser den med älskar. Även jag. Och Aung Komyint bredvid mig.
Fredrik Backmans Ove når djupt in i människor. Även de som aldrig har sett en Saab, sopsortering eller ett svenskt radhusområde.

/Kickan

I byskolor i Burma

 

Efter de första dagarnas överväldigande intryck för mig som ny TAB-lärare börjar nu vardagen infinna sig. Det känns ganska skönt att känna av vardag, trots att jag liksom säkert många andra ikväll känner lite olust över att behöva gå upp tidigt och jobba imorgon. Lite blandade känslor alltså. Precis som hemma.

Idag startade den andra delen av vårt uppdrag i Bagan, Burma igång. Vi har nått halvtid i och med att vi på nyårsaftons eftermiddag avslutade våra inledande workshops där jag och min kollega Elvira tillsammans arbetat med 10 lärare från två olika byskolor. Vi har visat och lett dem igenom olika elevaktiva, kollaborativa metoder och arbetssätt samt försökt ge många tillfällen till reflektion hur de kan använda övningarna i sina egna ämnen med sina egna elever. En av dagarna har vi arbetat med barnkonventionen genom att de själva fick delta i olika språkutvecklande övningar i att läsa och tala om denna viktiga konvention. Särskilt viktig i ett land där världens längsta inbördeskrig längs landets olika gränser fortfarande är igång och det som sägs i det begränsade utbudet av massmedier inte alltid stämmer med verkligheten.

TAB Swedens lärare är inte här för att tala om för de lärare vi möter att det vi gör i Sverige är mycket bättre än vad de gör. Vi är här för att försöka påbörja ett kollegialt lärande. Något som hos oss i Sverige blivit en viktig del av vår professionsutveckling i och med bland annat Mattelyftet och Läslyftet som Skolverket gett svenska skolor i uppdrag att arbeta med. Det kollegiala lärandet är inte alltid så enkelt hemma. Hur skulle det gå här med lärare som inte alls är vana att uttrycka sina tankar högt i grupp? Fram till för bara några år sedan var det till och med förbjudet att träffas och bilda grupper för den dåvarande regeringen.

 

Anneli Blombergs foto.Anneli Blombergs foto.

Igår var vi på tre olika lektionsbesök på en av de två byskolor vi träffar lärare från. Alla tre lärarna var mycket unga, i 20-årsåldern. Ingen av dem har en lärarutbildning i bagaget. De genomförde sina lektioner och efteråt hade vi ett samtal om lektionen. De verkade alla bekväma med att vi var med och observerade deras lektioner. De var alla tydliga i sin ledarroll i klassrummet och eleverna var fokuserade och såg glada ut. De var väldigt aktiva i att svara på frågor. Efter lektionen, som genomfördes på burmesiska, tolkade vår duktige tolk vad som sagts i stora drag och översatte det som var skrivet på tavlan. Vi ställde öppna frågor till lärarna, frågor som kräver av dem att de hunnit både tänka efter och sedan utveckla sina tankar till svar. Frågor som de säkert inte alls är vana vid att få. Samma mönster hos alla tre. De började med att ge korta snabba svar som de gissade att vi ville höra och under samtalets gång blev det längre svar med mer eftertanke.

Anneli Blombergs foto.

Vad fick vi se då? Jo, alla tre testade att jobba med tankekartor om växter, djur respektive om Burmas tre årstider. En av lärarna använde också egentillverkade kort för ett kortspel de själva hade fått testa tidigare. Hon hade till och med använt baksidan på korten till ett annat sorts kortspel de också provat. Korten var handskrivna på kartong. Ska hon göra fler spel blir det till att skriva på fler kartongbitar. Kopieringsmaskiner finns inte till hands. En lärare fick eleverna att samtala i både par och i mindre grupper. De här aktiviteterna var också vad de själva framhöll som sådant de inte använt med sina elever tidigare. Men förutom det här fick vi också se och höra eleverna säga efter läraren högt i kör, vilket vi förstått att tillsammans med att lära sig fakta utantill är de vanliga arbetssätten i skolorna i Burma. Största delen av lektionerna var nog på detta sätt.

Jag inser att förändring tar tid. Jag kan bli frustrerad i skolan hemma när vi kommer överens om att förändra arbetssätt och förhållningssätt i kollegiet och det ändå tar tid. Jag har flera gånger hört talas om studier som visar på att lärare undervisar på samma sätt de själva blivit undervisade på. Så hur kan då våra tre dagar med workshops tillsammans med lärarna ge omedelbara och stora resultat? Jag väljer att se att glaset är halvfullt här istället för halvtomt. Vi har efter första dagen fått se små förändringar i undervisningen och hunnit med att hålla ett reflekterande samtal med dessa tre lärare. Jag inser att ett litet, litet underverk har skett i och med att de vågat testa metoder de förmodligen aldrig hört talas om tidigare. Jag inser också hur viktigt det är att TAB Sweden får fortsätta sitt arbete här och i andra länder där vi verkar. Förändringar tar tid! Jag önskar att jag kunde stanna här längre och få fortsätta arbeta med de här tre unga lärarna och se deras utveckling till att bli de duktiga lärare de själva önskar bli. Tre dagar med att testa nya metoder samt ett lektionsbesök med efterföljande samtal är för lite för en stor förändring. Det jag var med om igår var fantastiskt men jag vill vara med på fler små steg på deras väg framåt. Att vara lärare är stort och jag hoppas att de en dag ska känna samma yrkesstolthet och glädje över att jobba som jag själv känner. Att utveckla sig själv i sitt yrke är viktigt. På den här resan slår jag två flugor i en smäll – jag utvecklar mig själv genom att utveckla andra.

Och jag har bestämt mig, jag kommer att komma igen som TAB lärare ett annat lov.

/Anneli Blomberg

Lärarroller i lärarrollen

Vi pratade på en promenad igår om hur svårt det är att förmedla till sina kolleger och bekanta hemma hur vi jobbar här. Både hur situationen i klassrummet är, vad lärarna kan och vet och vad vårt förhållningssätt är.
Vi är ju kolleger med de burmesiska lärarna. Vi har valt samma yrke, ofta av samma anledning. För att vi brinner för utbildning, älskar våra ämnen eller att undervisa. Vi har bara väldigt olika förutsättningar för att utföra det.
Hemma är lärarutbildningen ljusår bättre än här och vi har ständig tillgång till fortbildning, information om utveckling och ny forskning samt kompetenta kolleger att konsultera och samarbeta med, både på de egna skolorna, på våra hemorter och i grupper i sociala medier.

Lärarna och huvudnunnan på No 5 Pakokku School, Georgina samt Kickan i januari 2017.

Här finns nästan inget av det. Bara några få grupper i sociala medier men de är svåra att följa via mobilen och kontantkort, och ibland fortbildning som klostret kan skicka lärarna till i Mandalay, som ligger ca 4 timmar bort. Vi i TAB Sweden ska försöka täcka upp för allt det de inte har under det år vi jobbar med lärarna. Vi ska presentera metoder, bolla idéer, fundera kring lektionsplaneringar och föreslå modeller för kollegialt lärande tillsammans med dem. Inte lära dem hur man ska göra saker.
Ändå blir det förstås lätt så – eftersom vi mest hamnar längst fram i klassrummet och eftersom så många av dem är väldigt unga (och de som inte är det ändå ser väldigt unga ut) – att vi glider in i lärarrollen då och då. Och det är inte fel. Det är ju ändå det vi är och det är ju fortbildning vi pratar om.
Men vi utgår hela tiden ifrån de burmesiska lärarnas situation och förutsättningar, frågor och funderingar. Hur brukar de göra? Vad vill de förändra? Varför vill de förändra det? Hur kan de göra det? I de coachande samtalen lägger vi sedan till frågan När? Och det är utgångspunkten för nästa kontakt med TAB-lärarna.
Via internet har de sin första checkpoint om ca fem veckor. Där presenterar de burmesiska lärarna hur de har arbetat vidare med den första förändringen de gör efter vårt besök här. Sen stiger temperaturen över 40 grader och de går på tre månaders lov fram till juni. För att hålla idéerna levande har vi nästa checkpoint då, när de har jobbat ett par veckor. Och sen en igen i november. Sen är vi tillbaka och jobbar med dem i december igen och ett nytt TAB-år börjar.

Om du skulle vilja vara en del av det vet du var vi finns.

/Kickan Hagroos