Gästlärare

Det händer att lärarna vi jobbar med här ber oss hålla en lektion för deras elever. Jag råkade ut för det för två år sedan, supernervös skulle jag hålla i engelsklektion för en grupp elever som hade skolans bästa lärare. Ingen press… Men det visade sig vara en rätt bra grej. Läraren satt längst bak och ställde frågor till min lärarpartner under tiden. Varför skriver hon upp lektionen på tavlan? Varför gör hon si? Varför gör hon så? Jag kunde också visa i praktiken några av de metoder och modeller vi hade pratat om under våra möten. Lektionen blev således en bra utgångspunkt för den dagens coachningsmöte.

Vi är inte här för att i första hand undervisa eleverna. Men att hålla i en lektion är en god möjlighet för oss att modellera de tekniker och metoder vi tipsar om. Det abstrakta blir konkret och lättare att ta till sig. Särskilt för dessa lärare som inte är vana vid att undervisa på det sättet som vi gör. 

Något som ett av våra lärarpar, Vicki och Erica, snabbt upptäckte under en lektionsobservation var hur mycket material och hur många övningar en lärare försökte få in under ett lektionspass. Det var en uppgift efter en annan som på löpande band. Tid för reflektion och vad eleverna lärde sig i övningen fanns inte. Ju mer desto bättre verkade devisen vara. Risken med det är ju att eleverna som inte hängt med från början är förlorade direkt och fler tappas efter vägen. Den handledare jag har hemma i mitt jobb påminner oss ofta om att vi inte kan jobba snabbare än eleverna. Och det är något de här lärarna också behöver komma ihåg, uppgiften kanske är klar, men är eleverna det?

Jag var då med på den lektion Vicki höll i morse. Det var en engelsklektion och för att inte det skulle bli ett alltför tydligt avbrott från ordinarie undervisning utgick hon från elevernas arbetsbok. Temat var således frukt och var frukt säljs. Inte mer än så och med så få övningar så eleverna hade en chans att hinna med att göra dem och förstå dem. För att visa att man inte behöver klämma in massor, kvalitet istället för kvantitet. Eleverna var med från början, de som verkade sväva ut fångade Vicki in genom att använda kroppsspråk och enkla fraser på engelska. Tolken fick vila den här lektionen. Det var ju ändå engelska. 

Längst bak i klassrummet satt den ordinarie läraren och två av hennes kollegor och antecknade. Vad de skrev och vilka frågor som kom upp avslöjar nog mötet i eftermiddag. Så fortsättning följer om det. Det var dock väldigt roligt att se att de tar den tiden att besöka varandras klassrum och observera kollegors lektioner. Det kollegiala lärandet dem emellan hoppas vi ju ska hålla i sig även när vi inte är på plats. 

Sjönära tomt…

Siem Reap utvecklas som stad mer och mer allt eftersom turismen växer. Det är framför allt centrum i staden som byggs ut med finbutiker, finhotell och finrestauranger. Hur mycket av denna utveckling som går tillbaka till lokalbefolkning är dock oklart, tyvärr är det nog många utländska investerare som bygger i staden. Så även om staden blir mer och mer utvecklad är situationen för stadens invånare densamma till viss del. Det är delvis därför som vi försöker hitta restauranger som ägs och drivs av kambodjaner, gärna också med ett socialt hållbart program. Hotellet vi bor på är ett exempel på ett sådant ställe. Det ägs och drivs av kambodjaner och har ett utbildningsprogram för sin personal. 

Ett område som påverkas på ett sätt av turismen är staden Kampong Phluk. Staden, eller byn, ligger längs inloppet till sjön Tonlé Sap. Husen är byggda på styltor då vattnets nivå varierar efter säson. Nu i början av regnperioden går vattnet inte särskilt högt, men då sjön stiger flera meter när regnet drar igån behövs det rejäla styltor för att inte bli blöt om fötterna inomhus. Deras huvudsakliga syssla är fiske, Tonlé Sap är full av fisk och räkor. Husen är enkla, taken är korrigerad plåt och styltor och broar är enkla konstruktioner av ganska smala trädstockar. Vi puttade till en bro på vägen igår, den skakade till men höll som tur var. 

Den här staden har blivit ett populärt utflyktsmål för de turister som besöker Siem Reap. För 10 dollar per person får du åka ut på en långsmal båt för att se hur de här människorna lever. Byn har funnits i många generationer och det ser inte ut som intäkterna från turisterna har gått tillbaka till de boende i Kampong Phluk direkt. Varför åker vi då dit? Att få en fullständig uppfattning om ett samhälle på bara två veckor är både naivt och lite trångsynt att tro. Men vi vill och behöver bilda oss en så bred bild som möjligt av den staden vi har valt att komma och verka i. Därför besöker vi olika typer av skolor (se inlägget Morgon, middag och kväll) och försöker se olika delar av området kring Siem Reap. Det är därför vi också uppmanar våra deltagare att se templen i Angkor, besöka museum och kanske läsa någon bok om landet. Vi är ju lärare och tror kunskap i alla dess former.

                  

Klassrumsobservationer 

För att få en hyfsad uppfattning om lärarens situation och vad som kan stöttas upp med besöker vi lärarens klassrum ett pass per dag. Det är klassrum med 40-60 elever, en vuxen, inga fönsterrutor, ingen riktig dörr och träbänkar som skrapar hårt mot stengolvet. Det är klassrum med en svart tavla, inga digitala hjälpmedel och få läroböcker. 

Innan vi börjar observationerna har vi möte med de lärare vi jobbar med och gör upp en plan utifrån ett arbetshjul. Vad är deras styrkor, vad är deras utvecklingsområden, vad ska vi fokusera på under träffarna? Denna plan har vi med oss mer eller mindre när vi följer deras arbete i klassrummet. Vi ser också elevinteraktionen, hur väl verkar undervisningen nå eleverna. Självklart är det svårt att följa helt då vi har olika språk och olika kultur. Våra kroppsspråk, minspel och reaktioner skiljer sig åt så klart. Men med hjälp av tolkarna kan vi ändå utläsa en hel del. 

I fredags var jag med på två skolor, båda en bit utanför staden. Båda skolorna är primary school, dvs upp till år 6. Det är inga skolor som får massor av studiebesök och donationer som Wat Bo School. De har inte klasser med 15-20 elever och nya fräscha lokaler som IQ International School. Det här är vanliga skolor i ”förorten”. Eleverna på båda dessa skolor har någon form av skoluniform, men inte enhetliga som på skolor inne i Siem Reap. De har vita blusar eller skjortor, utan skolans märke och mörkblå kjol eller byxor. Den vita blusen och den blå kjolen som finns hemma får duga. 

Rektor på ena skolan saknar definitivt Wat Bos rektors vision och driv vad gäller elevernas utbildning. Det saknas det där engagemanget som behövs för att en skola ska bli hållbar. Däremot var en av lärarna i denna skola med i arbetet med TAB förra året. Efter avslutat arbete kände han att han fått mer råg i ryggen som lärare, kände sig mer säker i sin profession och såg tack vare det en ökad närvaro av eleverna. De kom till skolan mer nu när han kände att han hade utvecklats som lärare. Det ger oss ändå hopp om att vi är på god väg, trots motsträviga skolledare. 

Morgon, middag och kväll

För att få en uppfattning om lärares arbetssituation och vardag besöker vi olika skolor när vi är här i Siem Reap. Nej, det är klart att man inte får en rättvis bild av hur en lärare har det bara genom att titta in i ett klassrum 10 minuter, men det ger en liten aning. Men det går ganska snabbt att förstå att om man har 70 elever i en klass har man en rätt annorlunda undervisningssituation jämfört med om man har 28 elever i en klass. Och även om vi kan berätta om det är det en helt annan sak att uppleva det på plats.

Igår morse rullade vi ur våra sängar kring 6-snåret för att promenera till Wat Bo School, ett par kvarter från vårt hotell. Det är en skola med ca 6000 elever, hälften kommer på morgonen, hälften på eftermiddagen. Det är 60-70 elever i varje klass, från förskoleklass med 5-åringar till årskurs 6. Det är en lärare i varje klass, ingen assistent, ingen resurspedagog, ingen annan än läraren. Rektor på skolan vet vad som är viktigt för eleverna. Han har satsat på flera toaletter till eleverna, tillgång till rent vatten att dricka, vatten att tvätta händerna i och så klart på bra undervisning. Sådant som gör att elevernas familjer väljer att skicka barnen till skolan och inte till arbete. Det är en kommunal skola med en skolpeng på runt en dollar per elev och år, men här har de hittat ett sätt att skapa goda resultat med små medel. 

Varför var vi då där så tidigt på morgonen? Vid 6.30 börjar eleverna komma till skolan och 10 minuter senare börjar de ställa upp sig på skolgården. Mer än 3000 ungar som ställer sig i led klassvis, väldigt raka led dessutom (jag har svårt att få 12 elever att ställa upp i ett rakt led vid brandövning, hur gör de här lärarna detta?), på skolgården. Någon form av koll på att alla är med genom att de stampar i marken med en fot och sedan börjar nationalsången att spelas och flaggan hissas. En minut tar det för flaggan att komma upp i toppen, inte för att det är en väldigt lång flaggstång, det ska nog ta så lång tid. Rektor håller därefter tal och leder någon meditations/inspirationsövning. Och när allt är över springer barnen raskt till sina klassrum. Det är inte första gången de gör detta, det är uppenbart. 

I ganska stark kontrast till Wat Bo School står den privata IQ International School. Det är en skola som ägs av en man från Siem Reap, han äger fler skolor i staden. Familjer betalar själva avgiften till skolan, klasserna har runt 20 elever och undervisningen är till större delen på engelska med utländska lärare. De har musikrum, dansrum, datorrum, leksaker på skolgården för de minsta barnen, en liten konstgräsplan. Allt det som en vanlig kommunal skola inte har. Vi besöker den här skolan för att få se skillnaden mellan en kommunal skola och en privat. I Kambodja är det väldigt tydligt vilken skillnad det är om du har pengar och kan välja den ”fina” skolan. 

Den tredje skolan vi besökte igår var en kvällsskola en bit utanför Siem Reap. Eleverna kommer till den skolan för att lära sig mer engelska och datorkunskap. Grundaren av skolan berättade att flera av eleverna aldrig använt en dator tidigare och var i början att ens röra tangenterna då de var rädda att ha sönder något. Skolan är gratis, men om familjerna kan betala kostar det 5 dollar per år. De lärare som jobbar där är volontärer, de har andra jobb på dagarna eller studerar. Den lärare som höll i lektionen jag tittade in i var 19 år, pluggade på dagtid och planerar att bli politiker när han blir äldre. Klassrummen är inte mer än tak och halva väggar, enkla träbänkar och en svart tavla. Många elever läser kurser på kvällstid då den undervisning de får i skolan ibland inte räcker till för att klara betyg för att två högre studier. Och särskilt engelska är viktigt för dem. 

/Anna Ö

Snart alla på plats

Nu börjar lärare från Sverige, USA och England/Spanien droppa in efter en. Några av oss har varit med några gånger förr, några har varit med TAB i andra länder och några är helt nya både i Kambodja och med TAB.

IMG_0166Jag som en av de äldsta i antal TAB-år tycker att det är fantastiskt roligt att följa de helt nya i år, särskilt då de är rätt många. De har den där blicken som en ny-exade lärare kan ha. Entusiasm och nyfikenhet blandat med nervositet och osäkerhet. Men osäkerheten är ordentligt uppblandad med deras säkerhet i professionen, så där skiljer sig dessa lärare från de som är nyss utsparkade från lärarhögskolan.

Igår när jag pep ner från takbaren runt halv åtta (jag har med mig en nästan 5-åring så jag har perfekt alibi för att få gå och lägga mig tidigt) satt 10-15 lärare från TAB kvar på taket och snicksnackade. Alla utom en var svensk. Jag kunde inte låta bli att känna stolthet över vad TAB Sweden har blivit. Från min första resa 2008 där jag var ensam svensk till idag när TAB Sweden med Jenny vid rodret styr programmet med ca 20 lärare från tre olika länder. Den skillnaden för skolbarn i flera länder som vi lärare gör är så himla bra. (Jag vet att jag börjar låta som en sån där skolinspirationsföreläsare nu, så jag avrundar för att gå och bada.)

Jag ville mest bara sparka igång årets arbete i Kambodja med ett första inlägg. Och vill tillägga att ungefär samtidigt drar arbetet i Kenya igång, vi hoppas få en del rapporter därifrån också. De har inte samma tillgång till internet så det blir mer sporadiskt.

/Anna Ö