Varje människa är en berättelse

Man kommer inte undan dem – de mänskliga berättelserna. Jag vill dela två, för de symboliserar varför Teachers Across Borders finns och är hela andledningen till varför just jag är här.

Vi gjorde en övning med bilder i teamet och Vesna väljer en bild på två flickor vid en strandkant och vill berätta om sin barndom. Hon var 6 år när Pol Pot tog över makten. Hennes pappa dödades tidigt, och hon och systern växer upp i ett av de läger som byggdes av Khmer Rough. Det var så svår svält att hon och systern stal riskorn ute på fälten för att stilla hungern. Det är den minnesbilden hon kopplar ihop med flickorna i vattenbrynet på bilden.
Efter kriget återförenas systrarna med mamman som försörjer dem själv och ser till att de får gå i skolan. Idag är Vesna lärare för 52 sexåringar och hon vill skapa en bättre värld. Hon byter till engelska och säger: My life was a struggle.

Chantar är 15 år yngre än Vesna och föddes efter Khmer Rough men under Vietnamns ockupation i mitten på 80-talet. Hans föräldrar hade inte råd att låta honom fortsätta skolan efter fjärde klass så han tog saken i egna händer och blev buddistisk munk. Fördelen med det är att man får utbildning genom munkskolan. Chantar var munk i 15 år, fick en utbildning och lärde sig engelska. Nu är han lärare och tolk. Han har tre barn och säger ”I love my children more than anything and will give them all I never had, like a proper education”.

Det blir så tyst i rummet efter sådana berättelser. Man hör bara fläkten som surrar, känner bara rysningen i kroppen och ser bara att håren på armarna reser sig och blandar sig med svettdropparna i den 30 gradiga värmen.

IMG_7248
Chantar i orange skjorta och Vesna bredvid honom.

/Jenny (som inte är med på bilden)

 

En mallgroda har ordet 

I höst ska jag undervisa i en etta. Jag ska ha 24 elever i mitt klassrum och jag har de senaste åren undervisat på skolor med kombinationen tvålärarsystem och förhållandevis små klasser så det här kommer att bli en stor omställning för mig. 

Det är lätt att göra parallellen till ett vanligt klassrum i Kambodja där det sitter omkring 60 7-åringar i klassrummet. 60 små ryggsäckar på stolarna och 120 flip-flops uppradade utanför klassrummet. 

I mitt klassrum har jag 10 iPads, några datorer (som har en starttid på en full bryggning kaffe) och någon projektor som jag kan använda när jag högläser så att alla 24 ögon-paren kan se bilderna. I klassrummet i Kambodja finns en grön griffeltavla och vita kritor. När jag var i Siem Reap var anteckningsboks-trenden Angry Birds. Eleverna hade med sig sitt eget material. 

Det är lätt att stirra sig blind på skillnaderna mellan klassrummen i Kambodja och Sverige, men det TAB Sweden helst utgår ifrån är det som vi har gemensamt: 

Vi är alla lärare och nyfikna på att lära oss nya saker (som Patricia säger i den här videon). Det är en bra utvidgning av vår devis Lärare lär lärare. Kollegialt lärande kan ske i kopieringsrummet på en skola i Ljungskile och det kan ske i foajén till hotellet Soria Moria, där TAB Sweden brukar bo när vi är i Siem Reap. 

I samtalet med andra professionella synliggör lärare det som vi inte kan se på egen hand. Vi rätar ut knutar, inspireras och utvecklas! Att delta i TAB Swedens projekt är ett fantastiskt sätt att fortbilda sig och det är en mycket sällsynt möjlighet för våra vänner i Kambodja att få diskutera metodik med kollegor. Jag är tyvärr inte på plats i varken Kambodja, Kenya eller Burma i år, men jag är oerhört imponerad över arbetet som just nu pågår i Siem Reap. Att projektledarna i respektive land gör detta vid sidan av sina heltidsarbeten ger mig viss prestationsångest. 

Det vår synnerligen lilla organisation åstadkommer, gör mig stolt och mallig men framförallt ödmjuk inför att varje enskild lärares personliga utveckling  faktiskt kan betyda all skillnad i världen för en elev. I Sverige, Kambodja, Kenya, Burma och i alla deltagande länder. 

Bli gärna medlem i TAB Sweden. Läs mer om hur du gör här.

foto: Kickan Hagroos

/Johanna Karlsson, TAB Sweden

WRC+TAB

Min kollega Mia och jag hade möjlighet igår vid tillfällen att sätta oss lite vid sidan av och lyssna på vår kambodjanske kollega Kimsan från organisationen Women’s resource center. Hon är vår kollega från organisationen under vår två dagars workshop med lärarstudenter på PTTC. Under gårdagen behandlade vi först ämnet pubertet och vad som händer i kroppen när vi börjar bli vuxna. De har lagt livmoderpussel och satt ut rätt namn på snippor och snoppar. Både invändigt och utvändigt. De har sett en kort film om kroppens förändringar och ställt frågor om man kan få barn även om man har två olika stora testiklar och om lukt- och färglösa flytningar är normalt. 

Det här är studenter som är 18-23 år och helt oblyga verkar det som för att ställa dessa frågor i stor grupp, det är ca 50 studenter närvarande. 

Gårdagen tog också upp det viktiga ämnet mens. Det pratades tecken, när är det på gång, vilka tecken kan vara tecken på att något är på tok och vilka är helt normala. Det pratades också om hygien och när det kan tänkas vara dags för flickor att få sin första mens. Frågor dök nästan direkt och återigen var de helt oblyga inför ämnet.

Att Mia och jag förvånades över deras öppenhet handlade nog till stor del om våra fördomar att det ska vara så tabu att prata om dessa frågor här. Kan vi verkligen visa bilder på könsorgan? Kan vi prata om sex innan äktenskapet? Vågar de fråga om mens? Vågar de svara på frågor om mens? Svaret är ja på alla frågor. Ämnet är kanske inte lika öppet som hemma. Men det här är unga människor som har tillgång till Internet. De har sett. De har läst. Kanske inte i skolan eller hemma. Men de vet. Dessutom måste det ju börja pratas om kroppen, hygien, pubertet, könsorgan och så vidare. De här studenterna har absolut gjort det och kommer föra ämnet vidare i sin undervisning. 

Så första dagen var till stor behållning och glädje för både Mia och mig. Även våra kollegor på WRC var mycket nöjda med dagen. Och en hel dag kvar… 

Coachning i Kambodja

Känslan när jag klev av planet för en dryg vecka sedan vad tacksamhet. Jag är så glad att jag får vara här igen och fortsätta det här arbetet.

På Instagram (#teachersacrossborderssweden) och på facebook (www.facebook.com/TABSweden) kan man följa oss i bilder. Jag skulle vilja berätta mer om vad vi gör i ord.

TAB Sweden har en önskan om att komma nära våra kambodjanska kollegor, förstå klassrumssituationen och kraven från regeringen – och förstås försöka möta behov med metoder och tankesätt.

Vi jobbar i team om 7 personer med workshops, klassrumsobservationer och coachning. I teamet ingår 2 TAB lärare, 4 kambodjanska lärare och en tolk. Programmet tar inte slut när de 8 arbetsdagarna är över utan fortsätter under året med 3 uppföljningssamtal på Skype och ett utvärderingsmöte sommaren efter.

Det här innebär att vi kommer nära lärarna, kan se och följa deras utvecklingsarbete, och ständigt utveckla vårt eget arbete. (ska jag vara helt ärlig så är det här lika mycket kompetensutveckling för mig som för mina kambodjanska kollegor)

Det finns inget ord för vår sorts coachning i Kambodja utan vi har fått skapa ett ord som ska binda samman och fylla ord som partnerskap, frågeställningar, möte och ledarskap. Det finns heller ingen vana att reflektera på det sätt som svensk coachning förutsätter utan vi har jobbat efter en modell som blandar den coachning som ICF visar med mentorskap och ett coachnade förhållningssätt. Och vi har sett att i det mötet – där händer det små underverk dagligen!

IMG_6960