Sätta spår eller lämna spår?

Programmet i Burma har pågått i fem år nu. Det här året är det sista av de år som jag lovade huvudmunken på vår första skola i Nyaung-U att försöka driva projektet.
Det har hänt så otroligt mycket där under de här åren! Inte bara i vårt arbete utan också i samhället i stort. Människorna pratar mer öppet, både om vardagsliv och politik. Burmeser är inte ett folk som uttrycker åsikter direkt, men fler och fler av de som vi jobbar med har börjat göra det. I början vände människor ofta bort blicken eller svarade ”jag vet inte” när man bad dem uttrycka 

Kontors- och skolmaterialaffär i Nyaung-U

en åsikt – vilket ju faktiskt behövs i vårt jobb – eller så sade de bara att de höll med. Även om de inte gjorde det. Eller ens hade en tanke kring det.

 

Staden har utvecklats. Det finns fungerande bankomater, vilket gör att man inte behöver ha med sig en tjock bunt oskadade dollarsedlar i låga valörer hemifrån. På flera ställen kan man fr o m i år även betala med kort!
Elektriciteten blir allt stabilare. I år hade vi inte ett enda långt strömavbrott. Förr skedde de titt som tätt och vi gick ingenstans utan ficklampa. Jobbade också ofta i ficklampans sken med planeringen på kvällarna. Nu fanns det t o m gatubelysning på flera sträckor.

De flesta restauranger har nu fungerande Wi-Fi – om än svajigt – och man kan t o m surfa på mobilen för samma pris som hemma med en viss leverantör. Det första året som vi var där slutade våra mobiler att fungera när vi åkte över gränsen och Wi-Fi fanns på ytterst få ställen. Ett år riktades t ex all Wi-Fi om till staden där AESEAN Games pågick så det räckte inte till oss i Bagan. Den vintern var det tufft att försöka hålla kontakten med familjen på hemmaplan.

Soluppgång från ett tempeltak

Restaurangerna blir fler och fler och får ett allt större och mer västorienterat utbud och det finns fler och fler hotell. Och turister. Man sitter inte längre helt ensam på ett tempeltak i gryningen och ser solen gå upp och fåglarna vakna. Jag har flera gånger hört att det är synd att det inte är som förr, synd att det blir mer och mer västerländskt. Men synd för vem? För oss som inte får uppleva det exotiska i lika hög utsträckning? Eller för burmeserna varav allt fler slipper laga sin mat med stelfrusna fingrar över öppen eld på morgnarna?

 

 Det jag tycker är synd är att vi turister (och volontärarbetare) bidrar så mycket till plastföroreningen i ett land utan fungerande sophantering. Alltså inte utan återvinning. Utan någon som helst hantering av sopor. Man samlar dem i högar och bränner. Eller bränner inte utan låter ligga. Till råttors och annan ohyras trivsel. Och turisters fasa.

I snitt använder varje turist 4 plastflaskor vatten per dag. Det ingår en per person och dag i varje hotellrum. Men alla hotell har också större behållare med dricksvatten där man kan få sin flaska påfylld.

Årets TAB-lärare ombads ta med sig sin egen vattenflaska för att inte bidra till problemet. Om vi ska resa dit år efter år måste vi försöka göra våra miljöspår så små som möjligt. Vi undviker också plastkassar, plastförpackningar generellt och köper absolut inget av barn eller skänker pengar eller annat till barn.

Vi vill utveckling och det är vad vi ska stå för. En renare miljö och att fler familjer sätter sina barn i skolan och låter dem gå färdigt. Många är så fattiga att barnen behöver jobba för att familjen ska gå runt. Många familjer vet också att barnen tjänar mer på turister än vad de vuxna gör. Barnen är gulligare och slår an strängar i västerlänningar som vill hjälpa till. Men det tankesättet håller dem också ur skolan.

Kickan Hagroos foto.

En dag kommer de att vara mindre gulliga och inte längre slå an strängar hos västerlänningarna. Då sitter de där utan kunskaper och med begränsade möjligheter till inkomst. Tills de kan skicka ut sina egna barn. Det låter krasst, men så illa är det. Så länge vi köper prylar av eller ger pengar till tiggande barn är vi en del av det problem som håller dem kvar i fattigdom. Det vi vill är så mycket större.
Ni känner till ordspråket Ge en man en fisk och du mättar honom för en dag. Lär honom att fiska och du föder honom hela livet.

Jag vill lägga till: Lär hela byn om biologi, ekonomi, historia och hållbart fiske och du har gett dem en framtid.

/Kickan, programansvarig Burma

Tillbaka efter Burmaresan

Maria Ohléns foto.

Den del av TAB:s arbete som försiggår på plats i Burma är över för den här gången. TAB-lärarna är tillbaka i sina hemländer och på sina arbetsplatser.

Många ser antagligen på sin ordnade arbetstillvaro och sina kompetenta kollegor med lättnad. Njuter av centralvärme, tekniska hjälpmedel, klassrum med väggar och belysning samt fungerande vägar och kollektivtrafik. Elever som ifrågasätter, vill veta, vet sina rättigheter. Känslan av att göra sig förstådd så fort man säger något, utan tolk och kulturella filter.

Kanske störs någon lite av ”gnället” som det ofta finns lite av på arbetsplatser där vi har det bättre än på nästan alla andra platser i världen. Oviljan att ta ett kliv utanför boxen och försöka lite till.

Kanske saknar någon det kollegiala lärandet som veckorna på plats i Burma är fyllda av. Samtalen med kollegor från de olika länderna om villkoren och förmågorna, delandet av material och resultat, förslagen på lösningar av problem.

Planerandet med TAB-kollegan. Team-känslan, både i gruppen av TAB-lärare och i teamet TAB-lärare, tolkar och lärare på respektive skola. Jag Kickan Hagroos foto.har alltid saknat det när jag har åkt hem.

Också känslan av att upptäcka nytt tillsammans med andra. En ny och spännande kultur i ett vackert och spännande land.

 

Kickan Hagroos foto.

Jag har alltid rest mycket, men inga av mina resor har gett mig så mycket som de där jag har haft ett uppdrag tillsammans med människor på plats. Att få ta ett kliv in i deras vardag och lära och förstå är värt mer än alla besök i olika städer, på olika stränder, vandringar, restauranger och hotell tillsammans.

 

Nu följer elva månader av internet-kontakt mellan Maria Ohléns foto.lärarna. Utvecklingen fortsätter. Det är också spännande att följa.

Och planeringen för nästa år förstås, som redan pågår för fullt! Som programansvarig hoppas jag naturligtvis att många av de lärare som är med i årets projekt saknar det så mycket att de väljer att följa med även nästa år.

/Kickan, hemma i Sthlm igen

 

Om workshop i bild

bild8     bild5     bild2     bild6

I år har vi i TAB introducerat ämnet bild i Burma. Vi har gjort en dags workshops för lärare på fem olika skolor. Under workshop-dagen har lärarna arbetat både med teori och praktik.

bild7            bild4

De har fått jobba med bildanalys, börjat med lite kritisk tänkande kring olika slags bilder (t.ex. reklambilder) färglära och praktiskt skapande.

Workshopen har varit uppskattad då de flesta inte har målat förut och för oss är det en ny erfarenhet att träffa kollegor som har sett så få bilder. Det var t.ex. svårt för dem att skilja på konstbilder och fotografier.

 

bild 3

Det som vi tror uppskattades mest var att blanda färger.

Karin och Maria

 

 

 

 

Pakokku – Bagan-Burma 2018-01-03

Utbyten

Infogad bild 1Av alla delar av världen hamnade jag här för att bidra med min kompetens.  Jag är utbildad till bild- och svensklärare. Språk som går att kombinera och även förstå och uttrycka på olika sätt.

Det finns ögonblick jag aldrig glömmer och det finns ögonblick som passerar utan att jag alls märker det. I Burma finns en närvaro, ett lugn i allt kaos i den vardag som existerar här.Det gäller att vara öppen för förändring och våga ge och ta emot

I gamla tempel hittar jag bilder från berättelser om Buddhas liv. De skissartade målningarna är gjorda från mitten av 1000-talet. Vackra detaljerade berättelser som med tiden förlorat sin tydlighet och kulört. Jag funderar på den tid som är nu och att bilden finns överallt omkring oss. Att vi ibland har hela världen i vårt vardagsrum. Hur ska vi hinna tolka detta massmediala flöde? Hur ska vi identifiera oss?

Infogad bild 2På den klosterskola jag och två andra TAB-lärare hållit workshops i olika metoder och tekniker, finns det inga bilder. Jo, förresten, det finns bilder av Buddha och det finns enkla illustrationer i de läroböcker som de burmesiska lärarna använder.

Lärarna i Burma undervisar genom att barnen repeterar texter, sånger etc. De barn som inte hänger med sitter oftast längst bak i klassrummet och förstår kanske inte så mycket.

Vi TAB-lärare levererar metoder som kan göra lärandeprocessen roligare och mer tydlig. Att se alla elever, arbeta i grupp och lära sig att reflektera och sätta kunskaper i ett sammanhang.

Jag är ny TAB-lärare för detta år och har själv knappt lärt mig fler av de metoder som lärarna nu har börjat arbeta med och jag kommer också använda mig av mina nya kunskaper i andra sammanhang.                  Infogad bild 3De burmesiska lärarna är glada över att vi är här och de arbetar för fullt med egna lektionsupplägg utifrån det nya som det lärt sig. De har inte arbetat med bild som ämne i skolan och jag är förvånad över att de så snabbt förstår hur de kan anamma sina inre bilder, att teckna och måla som de inte har gjort förut.

Några dagar innan hemfärd är vi TAB-lärare med och askulterar på lektioner och coachar lärarna utifrån didaktiska frågeställningar. Vidare kommer vi ha ett fortsatt arbete detta år.

 

… Och målningarna i templen finns kvar och vi behöver kunskap för att förstå alla berättelser. Det kanske passar bra även för oss, från andra delar av världen, att repetera för att komma ihåg.

Linda

En man som når fram

Vi pratade om böcker i bilen på väg till en av byskolorna, en av tolkarna och jag. Om läsning när man är liten, slukaråldern och hur man inte blir en läsare om man inte får lära sig att läsa och uppskatta litteratur som liten. Han är född på 90-talet här i Burma och fick aldrig läsa i skolan men hade läsande föräldrar så han fick det i sig ändå. Majoriteten av de burmesiska barnen har inte föräldrar som läser böcker. Eller nyheter.
-Biblioteket var det läskigaste stället jag visste när jag var liten, sa han. Det var mörkt och dammigt och det luktade illa av alla böcker som låg i högar och drog åt sig fukt och äckliga djur.

Han hade precis köpt en bok innan vi träffades. En burmesisk bästsäljare. Han slog upp boken och och pekade på siffrorna för antal tryckta exemplar. -Titta! Det är en av Burmas mest sålda författare. Ett land på över 50 miljoner invånare. Boken är tryckt i 500 exemplar!
I morse kom han till hotellet för att hämta lärare. Eftersom regnet vräkte ner hade klosterskolan problem med att få hit sin bil genom terrängen och vi blev sittande en stund och fick prata böcker igen över en kaffe medan vi väntade. Han har en Kindle som han ibland kan ladda ner böcker till via ett konto som en kompis till honom har öppnat i Singapore. Man kan nämligen inte betala via nätet i Burma. Han har nu $20 på kontot och kan köpa två billiga böcker om han hittar några han vill läsa. Harry Potter-serien vill han gärna läsa, men den kostar $49. Han har en lista på andra som han kan få för $8 på rea. En statligt anställd lärare här i Burma har nyligen fått en lägsta lön på $100 garanterad. De lärare vi jobbar med tjänar runt $50.

It´s a small world! Aung Komyint och jag under ett besök i Plastic Bottle School

Vi pratar om Konsten att höra hjärtslag som han tyckte mycket om, och som han tycker är en fin skildring av Burma. Uppföljaren Hjärtats innersta röst tyckte han inte lika mycket om.
-Men den här boken är bra, säger han och räcker mig sin Kindle. Det var lite svårt att förstå engelskan ibland eftersom den beskriver en så främmande miljö. Men det var en fin berättelse. Och sorglig. Man känner med honom.

Så finner jag mig sittande i en korgstol i en hotellfoajé i Burma med regnet skvalande utanför med E-versionen av den bok som jag själv använder i min undervisning varje vecka hemma, i handen. Och som alla som jag läser den med älskar. Även jag. Och Aung Komyint bredvid mig.
Fredrik Backmans Ove når djupt in i människor. Även de som aldrig har sett en Saab, sopsortering eller ett svenskt radhusområde.

/Kickan