Lär bild oss förstå världen?

När jag besökte bildlärarna på deras workshops på de olika skolorna i Burma försökte jag tänka mig in i situationen att aldrig ha blivit undervisad i ämnet Bild i skolan. Att aldrig ha diskuterat reklam, tidningsbilder eller annat hemma vid matbordet, aldrig målat med vattenfärger eller kritor som liten, gjort tjocka ringar med vaxkrita och sedan dragit ut dem i mönster med fingrar som till slut blev svarta av alla färger, lekt med modellera, droppat smält stearin på bildrutorna i en Kalle Anka-tidning för att få den spegelvända bilden på en platt stelnad stearinkaka.

Jag tänkte på hur vi så självklart vet vid vilken ålder våra barn ska kunna rita huvudfotingar och hur självklart vi sorterar många av de bilder vår vardag är fylld av i olika kategorier som konst, reklam, foto, målning et c.

Lärarna i Burma gjorde inte det. Det var inte helt lätt för dem att associera kring bilder, att berätta en historia som kunde tänkas ligga i bilden, att skilja på reklam och konst, ja till och med på fotografi och målning. Jag fascinerades av att det många av dem uppskattade mest i workshopen om Bild var färglära. Att blanda färg. När man kommer från ett land där man, om den gröna kritan saknas, så självklart blandar en gul och en blå istället, är det lite svårt att ta in att det kan vara intressant för vuxna lärare att blanda färg. För det kan man bara. Men hur?
Vad gör det med oss att veta eller inte veta detta? Hur viktigt är det att förstå bilder egentligen? Eller att kunna skapa? Vara kreativ? Läsa mellan rader? Räcker det inte att man kan läsa och räkna?
Jag har inte hittat ord för att beskriva kärnan i det, trots att jag naturligtvis mycket väl förstår att det är viktigt. Det är ju inte för intet som de praktiska och estetiska ämnena togs bort ur läroplanen av militärregimen i Burma för flera generationer sedan.
På planet på väg hem från Burma läste jag Hans Roslings och Fanny Härgestams bok Hur jag lärde mig förstå världen och där – någonstans över Irans maffiga, taggiga bergsmassiv – fick jag orden för det. Hans mocambikiska vän förklarar för honom: Vi är som schweizerostar. Vi ser vanliga ut på utsidan men inom oss har vi hål. Många saker som ni har gjort har vi aldrig gjort. Vi har inte lärt oss simma, måla med färger i skolan eller lägga pussel som barn. Formellt har vi samma utbildning, men vi ligger efter.

Kickan, programansvarig Burma

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s