Lär bild oss förstå världen?

När jag besökte bildlärarna på deras workshops på de olika skolorna i Burma försökte jag tänka mig in i situationen att aldrig ha blivit undervisad i ämnet Bild i skolan. Att aldrig ha diskuterat reklam, tidningsbilder eller annat hemma vid matbordet, aldrig målat med vattenfärger eller kritor som liten, gjort tjocka ringar med vaxkrita och sedan dragit ut dem i mönster med fingrar som till slut blev svarta av alla färger, lekt med modellera, droppat smält stearin på bildrutorna i en Kalle Anka-tidning för att få den spegelvända bilden på en platt stelnad stearinkaka.

Jag tänkte på hur vi så självklart vet vid vilken ålder våra barn ska kunna rita huvudfotingar och hur självklart vi sorterar många av de bilder vår vardag är fylld av i olika kategorier som konst, reklam, foto, målning et c.

Lärarna i Burma gjorde inte det. Det var inte helt lätt för dem att associera kring bilder, att berätta en historia som kunde tänkas ligga i bilden, att skilja på reklam och konst, ja till och med på fotografi och målning. Jag fascinerades av att det många av dem uppskattade mest i workshopen om Bild var färglära. Att blanda färg. När man kommer från ett land där man, om den gröna kritan saknas, så självklart blandar en gul och en blå istället, är det lite svårt att ta in att det kan vara intressant för vuxna lärare att blanda färg. För det kan man bara. Men hur?
Vad gör det med oss att veta eller inte veta detta? Hur viktigt är det att förstå bilder egentligen? Eller att kunna skapa? Vara kreativ? Läsa mellan rader? Räcker det inte att man kan läsa och räkna?
Jag har inte hittat ord för att beskriva kärnan i det, trots att jag naturligtvis mycket väl förstår att det är viktigt. Det är ju inte för intet som de praktiska och estetiska ämnena togs bort ur läroplanen av militärregimen i Burma för flera generationer sedan.
På planet på väg hem från Burma läste jag Hans Roslings och Fanny Härgestams bok Hur jag lärde mig förstå världen och där – någonstans över Irans maffiga, taggiga bergsmassiv – fick jag orden för det. Hans mocambikiska vän förklarar för honom: Vi är som schweizerostar. Vi ser vanliga ut på utsidan men inom oss har vi hål. Många saker som ni har gjort har vi aldrig gjort. Vi har inte lärt oss simma, måla med färger i skolan eller lägga pussel som barn. Formellt har vi samma utbildning, men vi ligger efter.

Kickan, programansvarig Burma

Annonser

Vänder det nu?

Förändringens vindar börjar blåsa.

Burmas State Counsellor Aung San Suu Kyi uttalade sig i förra veckan vid en ceremoni i huvudstaden om The Myanmar Youths Policy. Det kändes som om hon presenterade en lista som vi i TAB Sweden kunde bocka av punkt efter punkt på.

Grupparbete på en skolgård i Burma

Hon pekade på nödvändiga förändringar för Burmas framtid som går helt hand i hand med det jobb som TAB Sweden bedriver på skolorna i centrala Burma. Hon förespråkar uppmuntran av utbildnings- och idrottsaktiviteter för ungdomar, pekade på Burmas svaghet i team work och brist på aktiviteter som bygger på samarbete i landets utbildningssystem. Det här har ju naturligtvis varit ett sätt för regimen att hålla folk på mattan. Det var t o m förbjudet fram till för bara några få år sedan att uppehålla sig i grupper större än några få personer. Nu vänder det alltså.

 

Donnie håller lektion i Idrott och hälsa

Grundinställningen i Burma har under senare generationer också varit att det inte är någon idé att utbilda sig. Inte om man vill tjäna pengar. Utbildningen ger inget, bara ett papper. Och som den har sett ut hittills stämmer det. Den har i stort inte gett några djupare kunskaper utan inriktat sig på utantillinlärning inför de nationella proven – där ett svar som är rätt faktiskt har kunnat bedömas som fel för att det inte stod i boken. Och det har inte ens ifrågasatts av lärarna. För det är så de har lärt sig att arbeta.
I TAB Swedens arbete i Burma ligger fokus på elevaktiva lektioner, kooperativt och kollegialt lärande, glädje i klassrummet för både elever och lärare samt hållbara kunskaper.

 

Karin och Maria håller bildlektion.

Vi jobbar med att få lärarna att släppa positionen framför svarta tavlan, låta eleverna arbeta mer i grupp och själva röra sig mer runt i klassrummet för mer elevkontakt.
Aung San Suu Kyi trycker utöver på idrott och team work också på behovet av förkovring i kultur, litteratur och konst, och vi kan inte annat än jubla när vi läser det! Vi har ju också introducerat ämnena Bild och Idrott och hälsa, som de lärare som undervisar idag själva aldrig har haft som ämne i skolan.

 

Soluppgång över pagoder i Bagan. Kommer solen snart att gå upp över ett helt nytt utbildningssystem?

Medan vi fortsätter arbetet med dem på de olika skolorna är planen att även introducera ett läsprojekt i stil med En läsande klass som bedrivs på många skolor Sverige. Vi har börjat söka lärare som vill följa med och jobba med det i december och initierat flera kontakter för att söka stöd i arbetet, både nationellt och internationellt.

Det känns som om det vänder i Burma nu, och det känns fantastiskt att få ta del av det på nära håll! Och – om än i liten skala – faktiskt få vara med och bidra till förändringen för många.

/Kickan, programansvarig Burma

En man som når fram

Vi pratade om böcker i bilen på väg till en av byskolorna, en av tolkarna och jag. Om läsning när man är liten, slukaråldern och hur man inte blir en läsare om man inte får lära sig att läsa och uppskatta litteratur som liten. Han är född på 90-talet här i Burma och fick aldrig läsa i skolan men hade läsande föräldrar så han fick det i sig ändå. Majoriteten av de burmesiska barnen har inte föräldrar som läser böcker. Eller nyheter.
-Biblioteket var det läskigaste stället jag visste när jag var liten, sa han. Det var mörkt och dammigt och det luktade illa av alla böcker som låg i högar och drog åt sig fukt och äckliga djur.

Han hade precis köpt en bok innan vi träffades. En burmesisk bästsäljare. Han slog upp boken och och pekade på siffrorna för antal tryckta exemplar. -Titta! Det är en av Burmas mest sålda författare. Ett land på över 50 miljoner invånare. Boken är tryckt i 500 exemplar!
I morse kom han till hotellet för att hämta lärare. Eftersom regnet vräkte ner hade klosterskolan problem med att få hit sin bil genom terrängen och vi blev sittande en stund och fick prata böcker igen över en kaffe medan vi väntade. Han har en Kindle som han ibland kan ladda ner böcker till via ett konto som en kompis till honom har öppnat i Singapore. Man kan nämligen inte betala via nätet i Burma. Han har nu $20 på kontot och kan köpa två billiga böcker om han hittar några han vill läsa. Harry Potter-serien vill han gärna läsa, men den kostar $49. Han har en lista på andra som han kan få för $8 på rea. En statligt anställd lärare här i Burma har nyligen fått en lägsta lön på $100 garanterad. De lärare vi jobbar med tjänar runt $50.

It´s a small world! Aung Komyint och jag under ett besök i Plastic Bottle School

Vi pratar om Konsten att höra hjärtslag som han tyckte mycket om, och som han tycker är en fin skildring av Burma. Uppföljaren Hjärtats innersta röst tyckte han inte lika mycket om.
-Men den här boken är bra, säger han och räcker mig sin Kindle. Det var lite svårt att förstå engelskan ibland eftersom den beskriver en så främmande miljö. Men det var en fin berättelse. Och sorglig. Man känner med honom.

Så finner jag mig sittande i en korgstol i en hotellfoajé i Burma med regnet skvalande utanför med E-versionen av den bok som jag själv använder i min undervisning varje vecka hemma, i handen. Och som alla som jag läser den med älskar. Även jag. Och Aung Komyint bredvid mig.
Fredrik Backmans Ove når djupt in i människor. Även de som aldrig har sett en Saab, sopsortering eller ett svenskt radhusområde.

/Kickan