En man som når fram

Vi pratade om böcker i bilen på väg till en av byskolorna, en av tolkarna och jag. Om läsning när man är liten, slukaråldern och hur man inte blir en läsare om man inte får lära sig att läsa och uppskatta litteratur som liten. Han är född på 90-talet här i Burma och fick aldrig läsa i skolan men hade läsande föräldrar så han fick det i sig ändå. Majoriteten av de burmesiska barnen har inte föräldrar som läser böcker. Eller nyheter.
-Biblioteket var det läskigaste stället jag visste när jag var liten, sa han. Det var mörkt och dammigt och det luktade illa av alla böcker som låg i högar och drog åt sig fukt och äckliga djur.

Han hade precis köpt en bok innan vi träffades. En burmesisk bästsäljare. Han slog upp boken och och pekade på siffrorna för antal tryckta exemplar. -Titta! Det är en av Burmas mest sålda författare. Ett land på över 50 miljoner invånare. Boken är tryckt i 500 exemplar!
I morse kom han till hotellet för att hämta lärare. Eftersom regnet vräkte ner hade klosterskolan problem med att få hit sin bil genom terrängen och vi blev sittande en stund och fick prata böcker igen över en kaffe medan vi väntade. Han har en Kindle som han ibland kan ladda ner böcker till via ett konto som en kompis till honom har öppnat i Singapore. Man kan nämligen inte betala via nätet i Burma. Han har nu $20 på kontot och kan köpa två billiga böcker om han hittar några han vill läsa. Harry Potter-serien vill han gärna läsa, men den kostar $49. Han har en lista på andra som han kan få för $8 på rea. En statligt anställd lärare här i Burma har nyligen fått en lägsta lön på $100 garanterad. De lärare vi jobbar med tjänar runt $50.

It´s a small world! Aung Komyint och jag under ett besök i Plastic Bottle School

Vi pratar om Konsten att höra hjärtslag som han tyckte mycket om, och som han tycker är en fin skildring av Burma. Uppföljaren Hjärtats innersta röst tyckte han inte lika mycket om.
-Men den här boken är bra, säger han och räcker mig sin Kindle. Det var lite svårt att förstå engelskan ibland eftersom den beskriver en så främmande miljö. Men det var en fin berättelse. Och sorglig. Man känner med honom.

Så finner jag mig sittande i en korgstol i en hotellfoajé i Burma med regnet skvalande utanför med E-versionen av den bok som jag själv använder i min undervisning varje vecka hemma, i handen. Och som alla som jag läser den med älskar. Även jag. Och Aung Komyint bredvid mig.
Fredrik Backmans Ove når djupt in i människor. Även de som aldrig har sett en Saab, sopsortering eller ett svenskt radhusområde.

/Kickan

Annonser

Lärarroller i lärarrollen

Vi pratade på en promenad igår om hur svårt det är att förmedla till sina kolleger och bekanta hemma hur vi jobbar här. Både hur situationen i klassrummet är, vad lärarna kan och vet och vad vårt förhållningssätt är.
Vi är ju kolleger med de burmesiska lärarna. Vi har valt samma yrke, ofta av samma anledning. För att vi brinner för utbildning, älskar våra ämnen eller att undervisa. Vi har bara väldigt olika förutsättningar för att utföra det.
Hemma är lärarutbildningen ljusår bättre än här och vi har ständig tillgång till fortbildning, information om utveckling och ny forskning samt kompetenta kolleger att konsultera och samarbeta med, både på de egna skolorna, på våra hemorter och i grupper i sociala medier.

Lärarna och huvudnunnan på No 5 Pakokku School, Georgina samt Kickan i januari 2017.

Här finns nästan inget av det. Bara några få grupper i sociala medier men de är svåra att följa via mobilen och kontantkort, och ibland fortbildning som klostret kan skicka lärarna till i Mandalay, som ligger ca 4 timmar bort. Vi i TAB Sweden ska försöka täcka upp för allt det de inte har under det år vi jobbar med lärarna. Vi ska presentera metoder, bolla idéer, fundera kring lektionsplaneringar och föreslå modeller för kollegialt lärande tillsammans med dem. Inte lära dem hur man ska göra saker.
Ändå blir det förstås lätt så – eftersom vi mest hamnar längst fram i klassrummet och eftersom så många av dem är väldigt unga (och de som inte är det ändå ser väldigt unga ut) – att vi glider in i lärarrollen då och då. Och det är inte fel. Det är ju ändå det vi är och det är ju fortbildning vi pratar om.
Men vi utgår hela tiden ifrån de burmesiska lärarnas situation och förutsättningar, frågor och funderingar. Hur brukar de göra? Vad vill de förändra? Varför vill de förändra det? Hur kan de göra det? I de coachande samtalen lägger vi sedan till frågan När? Och det är utgångspunkten för nästa kontakt med TAB-lärarna.
Via internet har de sin första checkpoint om ca fem veckor. Där presenterar de burmesiska lärarna hur de har arbetat vidare med den första förändringen de gör efter vårt besök här. Sen stiger temperaturen över 40 grader och de går på tre månaders lov fram till juni. För att hålla idéerna levande har vi nästa checkpoint då, när de har jobbat ett par veckor. Och sen en igen i november. Sen är vi tillbaka och jobbar med dem i december igen och ett nytt TAB-år börjar.

Om du skulle vilja vara en del av det vet du var vi finns.

/Kickan Hagroos

Tillbaka i Nyaung U

Det är andra gången jag reser med TAB till Burma. I år är vi 14 lärare i vårt team. Det är fantastiskt och nästan overkligt att jag fick möjlighet att följa med en andra gång, och i mitt huvud har jag redan anmält mig till nästa år. Vad är det då Maria Ohléns foto.som är så fantastiskt undrar ni kanske?

Det finns naturligtvis flera svar på den frågan men det första som dyker upp är nog ändå att vi blir så väl mottagna här, att det finns ett sådant behov av möten med andra människor, de liksom suger åt sig av de metoder och övningar vi presenterar och är förväntansfulla att få pröva dem så småningom. Alla slår nästan knut på sig för att vi skall ha det så bra det bara går. Det gäller inte bara lärarna på de skolor vi arbetar på utan alla de människor vi möter när vi är här.

Något annat som slår mig är att det är fler likheter än skillnader mellan oss, något som jag tjatar om i varje möte med andra kulturer. Bortom alla yttre olikheter finns alla inre likheter som känslor, behov och tankar. De står inför liknande utmaningar som vi gör och har samma drömmar som vi har. Vi skrattar åt samma saker, gråter av samma anledningar och är tacksamma för att dela varandras liv.

Det svåra är att det i princip inte finns något material att jobba med, förutom skolböckerna, som de nästan är tvungna att följa. Även klassrumssituationen är näst intill omöjlig då det ofta är väldigt många elever i varje klass, det finns inte bänkar till alla elever och det är för mörkt eller ingen elektricitet. På den skolan jag är på i år har de stora problem med att byggnaderna de undervisar i är i så dåligt skick att de kan bara undervisa när vädret tillåter det. Hål i tak, inga tak, hål i väggar, inga väggar osv.

Jag skulle säga att det som jag gillar allra mest med att resa med TAB är den fortbildning jag får i form av kollegialt lärande. Vi arbetar i par vilket gör allting så mycket roligare. Att få planera, genomföra och utvärdera tillsammans är otroligt lärorikt. Det är också svårt. Vi väljer inte vem vi skall jobba med så först måste man försöka känna varandra och sedan försöka få till workshops som känns bra för alla. Vi lyssnar även på de andra lärarna som jobbar på de andra skolorna och inspireras av dem. Tänk att det finns så många fantastiska lärare i vårt land, det är svårt att tro när man följer medias bevakning av skolan.

Maria Ohlén

Äntligen bild i Burma!

I Burma finns inte ämnet bild i skolan. Inte heller musik, idrott eller slöjd. Ämnen som lär oss att tänka och reflektera, se saker ur olika perspektiv och ger utrymme för kreativitet togs bort redan i början av militärregimen. Endast de allra äldsta av de många lärare jag har träffat här har haft ämnet bild i skolan. De är alla över 70 år.

I flera år nu har jag drömt om att starta någon typ av projekt kring bildämnet. Tillsammans med en burmesisk kvinna startade jag privat ett konstprojekt på en skola, men det vände sig till elever som på skollovet fick undervisning av en konstnär. Vad jag egentligen ville var att de lärare vi jobbar med skulle få lära sig, så att de kan dela med sig till barnen, men hittills har det varit svårt att få till.

I år händer det! Maria som jag hade träffat när vi båda jobbade på projektet i Kambodja både ville och hade möjlighet i år. Hon i sin tur frågade sin vän tillika bildlärare Karin från Finland. De har satt ihop en workshop-dag som de håller för lärarna från 5 av de sex skolor vi jobbar på i år. De kommer att skriva om sina erfarenheter när våra workshopdagar är över.

Det där med tacksamhet

Det känns lite svårt att ta emot som svensk.
Vi är tillbaka i Burma. I år har projektet växt ytterligare och vi är 14 nordiska lärare på plats och jobbar med lärarna från 6 olika skolor.

IMG_0502
Idag hade vi vår introduktionsdag och vi träffade representanter från alla skolor, presenterade årets projekt och diskuterade undervisning. En av uppgifterna var att presentera guldkornen från sin egen verksamhet. Skolvis satt de i grupper och Think-Pair-Sharade fram en lista på saker som de är stolta över i sin verksamhet. Som de gör bra. Som fungerar bra. När det var dags för sharing insåg jag vid första skolans presentation att vi hade ställt frågan fel. Den mynnade på något sätt som jag som svensk inte riktigt förstod ut i en hyllning av de metoder och arbetssätt som vi hade delat med oss av tidigare. Jag blev lite frustrerad och tänkte att jag ju borde ha lärt mig vid det här laget hur jag INTE ska ställa frågor här.
Under dagen kom det upp vid åtskilliga tillfällen igen, det där med tacksamhet, både från de burmesiska lärarna, tolkarna och ägarna på vårt hotell. De vill på så många olika sätt visa sin tacksamhet för att vi kommer hit och jobbar tillsammans med dem för att utveckla undervisningen. De vill säga det, ge oss presenter, bjuda oss på utflykter, bereda vår väg genom att ordna skjuts, hämta och lämna oss, bjuda oss på mat.
Som svensk känns det ibland lite svårt att ta emot den. Lite obekvämt. Det ligger inte riktigt i vår kultur. Vi är mer lagom i vår tacksamhet. Vi har ju också förmånen att få leva i ett av världens absolut bästa länder bara för att vi är födda där. Ska folk då behöva vara tacksamma för att vi tar lite av vårt överflöd och delar med oss av den utbildning vi också fått gratis till dem? De vill ge oss, vi som redan har. Det är inte helt lätt att hantera.
Men Niklas, en av de lärare som är med från Sverige för första gången, fick mig omedvetet på andra tankar.
”Vad fint att se och höra” sa han, ”att det gör sådan skillnad för dem, arbetet som görs här.”
Så enkelt.
Under resten av dagen arbetade jag med det. Att se det ur perspektivet vilken skillnad det gör för eleverna i skolan och samhället de lever i, inte hur tacksamma de blir. Det är lättare.
/Kickan, programansvarig Burma

IMG_0503