Det är andra gången jag reser med TAB till Burma. I år är vi 14 lärare i vårt team. Det är fantastiskt och nästan overkligt att jag fick möjlighet att följa med en andra gång, och i mitt huvud har jag redan anmält mig till nästa år. Vad är det då 
som är så fantastiskt undrar ni kanske?
Det finns naturligtvis flera svar på den frågan men det första som dyker upp är nog ändå att vi blir så väl mottagna här, att det finns ett sådant behov av möten med andra människor, de liksom suger åt sig av de metoder och övningar vi presenterar och är förväntansfulla att få pröva dem så småningom. Alla slår nästan knut på sig för att vi skall ha det så bra det bara går. Det gäller inte bara lärarna på de skolor vi arbetar på utan alla de människor vi möter när vi är här.
Något annat som slår mig är att det är fler likheter än skillnader mellan oss, något som jag tjatar om i varje möte med andra kulturer. Bortom alla yttre olikheter finns alla inre likheter som känslor, behov och tankar. De står inför liknande utmaningar som vi gör och har samma drömmar som vi har. Vi skrattar åt samma saker, gråter av samma anledningar och är tacksamma för att dela varandras liv.
Det svåra är att det i princip inte finns något material att jobba med, förutom skolböckerna, som de nästan är tvungna att följa. Även klassrumssituationen är näst intill omöjlig då det ofta är väldigt många elever i varje klass, det finns inte bänkar till alla elever och det är för mörkt eller ingen elektricitet. På den skolan jag är på i år har de stora problem med att byggnaderna de undervisar i är i så dåligt skick att de kan bara undervisa när vädret tillåter det. Hål i tak, inga tak, hål i väggar, inga väggar osv.
Jag skulle säga att det som jag gillar allra mest med att resa med TAB är den fortbildning jag får i form av kollegialt lärande. Vi arbetar i par vilket gör allting så mycket roligare. Att få planera, genomföra och utvärdera tillsammans är otroligt lärorikt. Det är också svårt. Vi väljer inte vem vi skall jobba med så först måste man försöka känna varandra och sedan försöka få till workshops som känns bra för alla. Vi lyssnar även på de andra lärarna som jobbar på de andra skolorna och inspireras av dem. Tänk att det finns så många fantastiska lärare i vårt land, det är svårt att tro när man följer medias bevakning av skolan.
Maria Ohlén