Om workshop i bild

bild8     bild5     bild2     bild6

I år har vi i TAB introducerat ämnet bild i Burma. Vi har gjort en dags workshops för lärare på fem olika skolor. Under workshop-dagen har lärarna arbetat både med teori och praktik.

bild7            bild4

De har fått jobba med bildanalys, börjat med lite kritisk tänkande kring olika slags bilder (t.ex. reklambilder) färglära och praktiskt skapande.

Workshopen har varit uppskattad då de flesta inte har målat förut och för oss är det en ny erfarenhet att träffa kollegor som har sett så få bilder. Det var t.ex. svårt för dem att skilja på konstbilder och fotografier.

 

bild 3

Det som vi tror uppskattades mest var att blanda färger.

Karin och Maria

 

 

 

 

Annonser

En man som når fram

Vi pratade om böcker i bilen på väg till en av byskolorna, en av tolkarna och jag. Om läsning när man är liten, slukaråldern och hur man inte blir en läsare om man inte får lära sig att läsa och uppskatta litteratur som liten. Han är född på 90-talet här i Burma och fick aldrig läsa i skolan men hade läsande föräldrar så han fick det i sig ändå. Majoriteten av de burmesiska barnen har inte föräldrar som läser böcker. Eller nyheter.
-Biblioteket var det läskigaste stället jag visste när jag var liten, sa han. Det var mörkt och dammigt och det luktade illa av alla böcker som låg i högar och drog åt sig fukt och äckliga djur.

Han hade precis köpt en bok innan vi träffades. En burmesisk bästsäljare. Han slog upp boken och och pekade på siffrorna för antal tryckta exemplar. -Titta! Det är en av Burmas mest sålda författare. Ett land på över 50 miljoner invånare. Boken är tryckt i 500 exemplar!
I morse kom han till hotellet för att hämta lärare. Eftersom regnet vräkte ner hade klosterskolan problem med att få hit sin bil genom terrängen och vi blev sittande en stund och fick prata böcker igen över en kaffe medan vi väntade. Han har en Kindle som han ibland kan ladda ner böcker till via ett konto som en kompis till honom har öppnat i Singapore. Man kan nämligen inte betala via nätet i Burma. Han har nu $20 på kontot och kan köpa två billiga böcker om han hittar några han vill läsa. Harry Potter-serien vill han gärna läsa, men den kostar $49. Han har en lista på andra som han kan få för $8 på rea. En statligt anställd lärare här i Burma har nyligen fått en lägsta lön på $100 garanterad. De lärare vi jobbar med tjänar runt $50.

It´s a small world! Aung Komyint och jag under ett besök i Plastic Bottle School

Vi pratar om Konsten att höra hjärtslag som han tyckte mycket om, och som han tycker är en fin skildring av Burma. Uppföljaren Hjärtats innersta röst tyckte han inte lika mycket om.
-Men den här boken är bra, säger han och räcker mig sin Kindle. Det var lite svårt att förstå engelskan ibland eftersom den beskriver en så främmande miljö. Men det var en fin berättelse. Och sorglig. Man känner med honom.

Så finner jag mig sittande i en korgstol i en hotellfoajé i Burma med regnet skvalande utanför med E-versionen av den bok som jag själv använder i min undervisning varje vecka hemma, i handen. Och som alla som jag läser den med älskar. Även jag. Och Aung Komyint bredvid mig.
Fredrik Backmans Ove når djupt in i människor. Även de som aldrig har sett en Saab, sopsortering eller ett svenskt radhusområde.

/Kickan

I byskolor i Burma

 

Efter de första dagarnas överväldigande intryck för mig som ny TAB-lärare börjar nu vardagen infinna sig. Det känns ganska skönt att känna av vardag, trots att jag liksom säkert många andra ikväll känner lite olust över att behöva gå upp tidigt och jobba imorgon. Lite blandade känslor alltså. Precis som hemma.

Idag startade den andra delen av vårt uppdrag i Bagan, Burma igång. Vi har nått halvtid i och med att vi på nyårsaftons eftermiddag avslutade våra inledande workshops där jag och min kollega Elvira tillsammans arbetat med 10 lärare från två olika byskolor. Vi har visat och lett dem igenom olika elevaktiva, kollaborativa metoder och arbetssätt samt försökt ge många tillfällen till reflektion hur de kan använda övningarna i sina egna ämnen med sina egna elever. En av dagarna har vi arbetat med barnkonventionen genom att de själva fick delta i olika språkutvecklande övningar i att läsa och tala om denna viktiga konvention. Särskilt viktig i ett land där världens längsta inbördeskrig längs landets olika gränser fortfarande är igång och det som sägs i det begränsade utbudet av massmedier inte alltid stämmer med verkligheten.

TAB Swedens lärare är inte här för att tala om för de lärare vi möter att det vi gör i Sverige är mycket bättre än vad de gör. Vi är här för att försöka påbörja ett kollegialt lärande. Något som hos oss i Sverige blivit en viktig del av vår professionsutveckling i och med bland annat Mattelyftet och Läslyftet som Skolverket gett svenska skolor i uppdrag att arbeta med. Det kollegiala lärandet är inte alltid så enkelt hemma. Hur skulle det gå här med lärare som inte alls är vana att uttrycka sina tankar högt i grupp? Fram till för bara några år sedan var det till och med förbjudet att träffas och bilda grupper för den dåvarande regeringen.

 

Anneli Blombergs foto.Anneli Blombergs foto.

Igår var vi på tre olika lektionsbesök på en av de två byskolor vi träffar lärare från. Alla tre lärarna var mycket unga, i 20-årsåldern. Ingen av dem har en lärarutbildning i bagaget. De genomförde sina lektioner och efteråt hade vi ett samtal om lektionen. De verkade alla bekväma med att vi var med och observerade deras lektioner. De var alla tydliga i sin ledarroll i klassrummet och eleverna var fokuserade och såg glada ut. De var väldigt aktiva i att svara på frågor. Efter lektionen, som genomfördes på burmesiska, tolkade vår duktige tolk vad som sagts i stora drag och översatte det som var skrivet på tavlan. Vi ställde öppna frågor till lärarna, frågor som kräver av dem att de hunnit både tänka efter och sedan utveckla sina tankar till svar. Frågor som de säkert inte alls är vana vid att få. Samma mönster hos alla tre. De började med att ge korta snabba svar som de gissade att vi ville höra och under samtalets gång blev det längre svar med mer eftertanke.

Anneli Blombergs foto.

Vad fick vi se då? Jo, alla tre testade att jobba med tankekartor om växter, djur respektive om Burmas tre årstider. En av lärarna använde också egentillverkade kort för ett kortspel de själva hade fått testa tidigare. Hon hade till och med använt baksidan på korten till ett annat sorts kortspel de också provat. Korten var handskrivna på kartong. Ska hon göra fler spel blir det till att skriva på fler kartongbitar. Kopieringsmaskiner finns inte till hands. En lärare fick eleverna att samtala i både par och i mindre grupper. De här aktiviteterna var också vad de själva framhöll som sådant de inte använt med sina elever tidigare. Men förutom det här fick vi också se och höra eleverna säga efter läraren högt i kör, vilket vi förstått att tillsammans med att lära sig fakta utantill är de vanliga arbetssätten i skolorna i Burma. Största delen av lektionerna var nog på detta sätt.

Jag inser att förändring tar tid. Jag kan bli frustrerad i skolan hemma när vi kommer överens om att förändra arbetssätt och förhållningssätt i kollegiet och det ändå tar tid. Jag har flera gånger hört talas om studier som visar på att lärare undervisar på samma sätt de själva blivit undervisade på. Så hur kan då våra tre dagar med workshops tillsammans med lärarna ge omedelbara och stora resultat? Jag väljer att se att glaset är halvfullt här istället för halvtomt. Vi har efter första dagen fått se små förändringar i undervisningen och hunnit med att hålla ett reflekterande samtal med dessa tre lärare. Jag inser att ett litet, litet underverk har skett i och med att de vågat testa metoder de förmodligen aldrig hört talas om tidigare. Jag inser också hur viktigt det är att TAB Sweden får fortsätta sitt arbete här och i andra länder där vi verkar. Förändringar tar tid! Jag önskar att jag kunde stanna här längre och få fortsätta arbeta med de här tre unga lärarna och se deras utveckling till att bli de duktiga lärare de själva önskar bli. Tre dagar med att testa nya metoder samt ett lektionsbesök med efterföljande samtal är för lite för en stor förändring. Det jag var med om igår var fantastiskt men jag vill vara med på fler små steg på deras väg framåt. Att vara lärare är stort och jag hoppas att de en dag ska känna samma yrkesstolthet och glädje över att jobba som jag själv känner. Att utveckla sig själv i sitt yrke är viktigt. På den här resan slår jag två flugor i en smäll – jag utvecklar mig själv genom att utveckla andra.

Och jag har bestämt mig, jag kommer att komma igen som TAB lärare ett annat lov.

/Anneli Blomberg

Lärarroller i lärarrollen

Vi pratade på en promenad igår om hur svårt det är att förmedla till sina kolleger och bekanta hemma hur vi jobbar här. Både hur situationen i klassrummet är, vad lärarna kan och vet och vad vårt förhållningssätt är.
Vi är ju kolleger med de burmesiska lärarna. Vi har valt samma yrke, ofta av samma anledning. För att vi brinner för utbildning, älskar våra ämnen eller att undervisa. Vi har bara väldigt olika förutsättningar för att utföra det.
Hemma är lärarutbildningen ljusår bättre än här och vi har ständig tillgång till fortbildning, information om utveckling och ny forskning samt kompetenta kolleger att konsultera och samarbeta med, både på de egna skolorna, på våra hemorter och i grupper i sociala medier.

Lärarna och huvudnunnan på No 5 Pakokku School, Georgina samt Kickan i januari 2017.

Här finns nästan inget av det. Bara några få grupper i sociala medier men de är svåra att följa via mobilen och kontantkort, och ibland fortbildning som klostret kan skicka lärarna till i Mandalay, som ligger ca 4 timmar bort. Vi i TAB Sweden ska försöka täcka upp för allt det de inte har under det år vi jobbar med lärarna. Vi ska presentera metoder, bolla idéer, fundera kring lektionsplaneringar och föreslå modeller för kollegialt lärande tillsammans med dem. Inte lära dem hur man ska göra saker.
Ändå blir det förstås lätt så – eftersom vi mest hamnar längst fram i klassrummet och eftersom så många av dem är väldigt unga (och de som inte är det ändå ser väldigt unga ut) – att vi glider in i lärarrollen då och då. Och det är inte fel. Det är ju ändå det vi är och det är ju fortbildning vi pratar om.
Men vi utgår hela tiden ifrån de burmesiska lärarnas situation och förutsättningar, frågor och funderingar. Hur brukar de göra? Vad vill de förändra? Varför vill de förändra det? Hur kan de göra det? I de coachande samtalen lägger vi sedan till frågan När? Och det är utgångspunkten för nästa kontakt med TAB-lärarna.
Via internet har de sin första checkpoint om ca fem veckor. Där presenterar de burmesiska lärarna hur de har arbetat vidare med den första förändringen de gör efter vårt besök här. Sen stiger temperaturen över 40 grader och de går på tre månaders lov fram till juni. För att hålla idéerna levande har vi nästa checkpoint då, när de har jobbat ett par veckor. Och sen en igen i november. Sen är vi tillbaka och jobbar med dem i december igen och ett nytt TAB-år börjar.

Om du skulle vilja vara en del av det vet du var vi finns.

/Kickan Hagroos

Tillbaka i Nyaung U

Det är andra gången jag reser med TAB till Burma. I år är vi 14 lärare i vårt team. Det är fantastiskt och nästan overkligt att jag fick möjlighet att följa med en andra gång, och i mitt huvud har jag redan anmält mig till nästa år. Vad är det då Maria Ohléns foto.som är så fantastiskt undrar ni kanske?

Det finns naturligtvis flera svar på den frågan men det första som dyker upp är nog ändå att vi blir så väl mottagna här, att det finns ett sådant behov av möten med andra människor, de liksom suger åt sig av de metoder och övningar vi presenterar och är förväntansfulla att få pröva dem så småningom. Alla slår nästan knut på sig för att vi skall ha det så bra det bara går. Det gäller inte bara lärarna på de skolor vi arbetar på utan alla de människor vi möter när vi är här.

Något annat som slår mig är att det är fler likheter än skillnader mellan oss, något som jag tjatar om i varje möte med andra kulturer. Bortom alla yttre olikheter finns alla inre likheter som känslor, behov och tankar. De står inför liknande utmaningar som vi gör och har samma drömmar som vi har. Vi skrattar åt samma saker, gråter av samma anledningar och är tacksamma för att dela varandras liv.

Det svåra är att det i princip inte finns något material att jobba med, förutom skolböckerna, som de nästan är tvungna att följa. Även klassrumssituationen är näst intill omöjlig då det ofta är väldigt många elever i varje klass, det finns inte bänkar till alla elever och det är för mörkt eller ingen elektricitet. På den skolan jag är på i år har de stora problem med att byggnaderna de undervisar i är i så dåligt skick att de kan bara undervisa när vädret tillåter det. Hål i tak, inga tak, hål i väggar, inga väggar osv.

Jag skulle säga att det som jag gillar allra mest med att resa med TAB är den fortbildning jag får i form av kollegialt lärande. Vi arbetar i par vilket gör allting så mycket roligare. Att få planera, genomföra och utvärdera tillsammans är otroligt lärorikt. Det är också svårt. Vi väljer inte vem vi skall jobba med så först måste man försöka känna varandra och sedan försöka få till workshops som känns bra för alla. Vi lyssnar även på de andra lärarna som jobbar på de andra skolorna och inspireras av dem. Tänk att det finns så många fantastiska lärare i vårt land, det är svårt att tro när man följer medias bevakning av skolan.

Maria Ohlén