I byskolor i Burma

 

Efter de första dagarnas överväldigande intryck för mig som ny TAB-lärare börjar nu vardagen infinna sig. Det känns ganska skönt att känna av vardag, trots att jag liksom säkert många andra ikväll känner lite olust över att behöva gå upp tidigt och jobba imorgon. Lite blandade känslor alltså. Precis som hemma.

Idag startade den andra delen av vårt uppdrag i Bagan, Burma igång. Vi har nått halvtid i och med att vi på nyårsaftons eftermiddag avslutade våra inledande workshops där jag och min kollega Elvira tillsammans arbetat med 10 lärare från två olika byskolor. Vi har visat och lett dem igenom olika elevaktiva, kollaborativa metoder och arbetssätt samt försökt ge många tillfällen till reflektion hur de kan använda övningarna i sina egna ämnen med sina egna elever. En av dagarna har vi arbetat med barnkonventionen genom att de själva fick delta i olika språkutvecklande övningar i att läsa och tala om denna viktiga konvention. Särskilt viktig i ett land där världens längsta inbördeskrig längs landets olika gränser fortfarande är igång och det som sägs i det begränsade utbudet av massmedier inte alltid stämmer med verkligheten.

TAB Swedens lärare är inte här för att tala om för de lärare vi möter att det vi gör i Sverige är mycket bättre än vad de gör. Vi är här för att försöka påbörja ett kollegialt lärande. Något som hos oss i Sverige blivit en viktig del av vår professionsutveckling i och med bland annat Mattelyftet och Läslyftet som Skolverket gett svenska skolor i uppdrag att arbeta med. Det kollegiala lärandet är inte alltid så enkelt hemma. Hur skulle det gå här med lärare som inte alls är vana att uttrycka sina tankar högt i grupp? Fram till för bara några år sedan var det till och med förbjudet att träffas och bilda grupper för den dåvarande regeringen.

 

Anneli Blombergs foto.Anneli Blombergs foto.

Igår var vi på tre olika lektionsbesök på en av de två byskolor vi träffar lärare från. Alla tre lärarna var mycket unga, i 20-årsåldern. Ingen av dem har en lärarutbildning i bagaget. De genomförde sina lektioner och efteråt hade vi ett samtal om lektionen. De verkade alla bekväma med att vi var med och observerade deras lektioner. De var alla tydliga i sin ledarroll i klassrummet och eleverna var fokuserade och såg glada ut. De var väldigt aktiva i att svara på frågor. Efter lektionen, som genomfördes på burmesiska, tolkade vår duktige tolk vad som sagts i stora drag och översatte det som var skrivet på tavlan. Vi ställde öppna frågor till lärarna, frågor som kräver av dem att de hunnit både tänka efter och sedan utveckla sina tankar till svar. Frågor som de säkert inte alls är vana vid att få. Samma mönster hos alla tre. De började med att ge korta snabba svar som de gissade att vi ville höra och under samtalets gång blev det längre svar med mer eftertanke.

Anneli Blombergs foto.

Vad fick vi se då? Jo, alla tre testade att jobba med tankekartor om växter, djur respektive om Burmas tre årstider. En av lärarna använde också egentillverkade kort för ett kortspel de själva hade fått testa tidigare. Hon hade till och med använt baksidan på korten till ett annat sorts kortspel de också provat. Korten var handskrivna på kartong. Ska hon göra fler spel blir det till att skriva på fler kartongbitar. Kopieringsmaskiner finns inte till hands. En lärare fick eleverna att samtala i både par och i mindre grupper. De här aktiviteterna var också vad de själva framhöll som sådant de inte använt med sina elever tidigare. Men förutom det här fick vi också se och höra eleverna säga efter läraren högt i kör, vilket vi förstått att tillsammans med att lära sig fakta utantill är de vanliga arbetssätten i skolorna i Burma. Största delen av lektionerna var nog på detta sätt.

Jag inser att förändring tar tid. Jag kan bli frustrerad i skolan hemma när vi kommer överens om att förändra arbetssätt och förhållningssätt i kollegiet och det ändå tar tid. Jag har flera gånger hört talas om studier som visar på att lärare undervisar på samma sätt de själva blivit undervisade på. Så hur kan då våra tre dagar med workshops tillsammans med lärarna ge omedelbara och stora resultat? Jag väljer att se att glaset är halvfullt här istället för halvtomt. Vi har efter första dagen fått se små förändringar i undervisningen och hunnit med att hålla ett reflekterande samtal med dessa tre lärare. Jag inser att ett litet, litet underverk har skett i och med att de vågat testa metoder de förmodligen aldrig hört talas om tidigare. Jag inser också hur viktigt det är att TAB Sweden får fortsätta sitt arbete här och i andra länder där vi verkar. Förändringar tar tid! Jag önskar att jag kunde stanna här längre och få fortsätta arbeta med de här tre unga lärarna och se deras utveckling till att bli de duktiga lärare de själva önskar bli. Tre dagar med att testa nya metoder samt ett lektionsbesök med efterföljande samtal är för lite för en stor förändring. Det jag var med om igår var fantastiskt men jag vill vara med på fler små steg på deras väg framåt. Att vara lärare är stort och jag hoppas att de en dag ska känna samma yrkesstolthet och glädje över att jobba som jag själv känner. Att utveckla sig själv i sitt yrke är viktigt. På den här resan slår jag två flugor i en smäll – jag utvecklar mig själv genom att utveckla andra.

Och jag har bestämt mig, jag kommer att komma igen som TAB lärare ett annat lov.

/Anneli Blomberg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s