I byskolor i Burma

 

Efter de första dagarnas överväldigande intryck för mig som ny TAB-lärare börjar nu vardagen infinna sig. Det känns ganska skönt att känna av vardag, trots att jag liksom säkert många andra ikväll känner lite olust över att behöva gå upp tidigt och jobba imorgon. Lite blandade känslor alltså. Precis som hemma.

Idag startade den andra delen av vårt uppdrag i Bagan, Burma igång. Vi har nått halvtid i och med att vi på nyårsaftons eftermiddag avslutade våra inledande workshops där jag och min kollega Elvira tillsammans arbetat med 10 lärare från två olika byskolor. Vi har visat och lett dem igenom olika elevaktiva, kollaborativa metoder och arbetssätt samt försökt ge många tillfällen till reflektion hur de kan använda övningarna i sina egna ämnen med sina egna elever. En av dagarna har vi arbetat med barnkonventionen genom att de själva fick delta i olika språkutvecklande övningar i att läsa och tala om denna viktiga konvention. Särskilt viktig i ett land där världens längsta inbördeskrig längs landets olika gränser fortfarande är igång och det som sägs i det begränsade utbudet av massmedier inte alltid stämmer med verkligheten.

TAB Swedens lärare är inte här för att tala om för de lärare vi möter att det vi gör i Sverige är mycket bättre än vad de gör. Vi är här för att försöka påbörja ett kollegialt lärande. Något som hos oss i Sverige blivit en viktig del av vår professionsutveckling i och med bland annat Mattelyftet och Läslyftet som Skolverket gett svenska skolor i uppdrag att arbeta med. Det kollegiala lärandet är inte alltid så enkelt hemma. Hur skulle det gå här med lärare som inte alls är vana att uttrycka sina tankar högt i grupp? Fram till för bara några år sedan var det till och med förbjudet att träffas och bilda grupper för den dåvarande regeringen.

 

Anneli Blombergs foto.Anneli Blombergs foto.

Igår var vi på tre olika lektionsbesök på en av de två byskolor vi träffar lärare från. Alla tre lärarna var mycket unga, i 20-årsåldern. Ingen av dem har en lärarutbildning i bagaget. De genomförde sina lektioner och efteråt hade vi ett samtal om lektionen. De verkade alla bekväma med att vi var med och observerade deras lektioner. De var alla tydliga i sin ledarroll i klassrummet och eleverna var fokuserade och såg glada ut. De var väldigt aktiva i att svara på frågor. Efter lektionen, som genomfördes på burmesiska, tolkade vår duktige tolk vad som sagts i stora drag och översatte det som var skrivet på tavlan. Vi ställde öppna frågor till lärarna, frågor som kräver av dem att de hunnit både tänka efter och sedan utveckla sina tankar till svar. Frågor som de säkert inte alls är vana vid att få. Samma mönster hos alla tre. De började med att ge korta snabba svar som de gissade att vi ville höra och under samtalets gång blev det längre svar med mer eftertanke.

Anneli Blombergs foto.

Vad fick vi se då? Jo, alla tre testade att jobba med tankekartor om växter, djur respektive om Burmas tre årstider. En av lärarna använde också egentillverkade kort för ett kortspel de själva hade fått testa tidigare. Hon hade till och med använt baksidan på korten till ett annat sorts kortspel de också provat. Korten var handskrivna på kartong. Ska hon göra fler spel blir det till att skriva på fler kartongbitar. Kopieringsmaskiner finns inte till hands. En lärare fick eleverna att samtala i både par och i mindre grupper. De här aktiviteterna var också vad de själva framhöll som sådant de inte använt med sina elever tidigare. Men förutom det här fick vi också se och höra eleverna säga efter läraren högt i kör, vilket vi förstått att tillsammans med att lära sig fakta utantill är de vanliga arbetssätten i skolorna i Burma. Största delen av lektionerna var nog på detta sätt.

Jag inser att förändring tar tid. Jag kan bli frustrerad i skolan hemma när vi kommer överens om att förändra arbetssätt och förhållningssätt i kollegiet och det ändå tar tid. Jag har flera gånger hört talas om studier som visar på att lärare undervisar på samma sätt de själva blivit undervisade på. Så hur kan då våra tre dagar med workshops tillsammans med lärarna ge omedelbara och stora resultat? Jag väljer att se att glaset är halvfullt här istället för halvtomt. Vi har efter första dagen fått se små förändringar i undervisningen och hunnit med att hålla ett reflekterande samtal med dessa tre lärare. Jag inser att ett litet, litet underverk har skett i och med att de vågat testa metoder de förmodligen aldrig hört talas om tidigare. Jag inser också hur viktigt det är att TAB Sweden får fortsätta sitt arbete här och i andra länder där vi verkar. Förändringar tar tid! Jag önskar att jag kunde stanna här längre och få fortsätta arbeta med de här tre unga lärarna och se deras utveckling till att bli de duktiga lärare de själva önskar bli. Tre dagar med att testa nya metoder samt ett lektionsbesök med efterföljande samtal är för lite för en stor förändring. Det jag var med om igår var fantastiskt men jag vill vara med på fler små steg på deras väg framåt. Att vara lärare är stort och jag hoppas att de en dag ska känna samma yrkesstolthet och glädje över att jobba som jag själv känner. Att utveckla sig själv i sitt yrke är viktigt. På den här resan slår jag två flugor i en smäll – jag utvecklar mig själv genom att utveckla andra.

Och jag har bestämt mig, jag kommer att komma igen som TAB lärare ett annat lov.

/Anneli Blomberg

Annonser

Lärarroller i lärarrollen

Vi pratade på en promenad igår om hur svårt det är att förmedla till sina kolleger och bekanta hemma hur vi jobbar här. Både hur situationen i klassrummet är, vad lärarna kan och vet och vad vårt förhållningssätt är.
Vi är ju kolleger med de burmesiska lärarna. Vi har valt samma yrke, ofta av samma anledning. För att vi brinner för utbildning, älskar våra ämnen eller att undervisa. Vi har bara väldigt olika förutsättningar för att utföra det.
Hemma är lärarutbildningen ljusår bättre än här och vi har ständig tillgång till fortbildning, information om utveckling och ny forskning samt kompetenta kolleger att konsultera och samarbeta med, både på de egna skolorna, på våra hemorter och i grupper i sociala medier.

Lärarna och huvudnunnan på No 5 Pakokku School, Georgina samt Kickan i januari 2017.

Här finns nästan inget av det. Bara några få grupper i sociala medier men de är svåra att följa via mobilen och kontantkort, och ibland fortbildning som klostret kan skicka lärarna till i Mandalay, som ligger ca 4 timmar bort. Vi i TAB Sweden ska försöka täcka upp för allt det de inte har under det år vi jobbar med lärarna. Vi ska presentera metoder, bolla idéer, fundera kring lektionsplaneringar och föreslå modeller för kollegialt lärande tillsammans med dem. Inte lära dem hur man ska göra saker.
Ändå blir det förstås lätt så – eftersom vi mest hamnar längst fram i klassrummet och eftersom så många av dem är väldigt unga (och de som inte är det ändå ser väldigt unga ut) – att vi glider in i lärarrollen då och då. Och det är inte fel. Det är ju ändå det vi är och det är ju fortbildning vi pratar om.
Men vi utgår hela tiden ifrån de burmesiska lärarnas situation och förutsättningar, frågor och funderingar. Hur brukar de göra? Vad vill de förändra? Varför vill de förändra det? Hur kan de göra det? I de coachande samtalen lägger vi sedan till frågan När? Och det är utgångspunkten för nästa kontakt med TAB-lärarna.
Via internet har de sin första checkpoint om ca fem veckor. Där presenterar de burmesiska lärarna hur de har arbetat vidare med den första förändringen de gör efter vårt besök här. Sen stiger temperaturen över 40 grader och de går på tre månaders lov fram till juni. För att hålla idéerna levande har vi nästa checkpoint då, när de har jobbat ett par veckor. Och sen en igen i november. Sen är vi tillbaka och jobbar med dem i december igen och ett nytt TAB-år börjar.

Om du skulle vilja vara en del av det vet du var vi finns.

/Kickan Hagroos

Tillbaka i Nyaung U

Det är andra gången jag reser med TAB till Burma. I år är vi 14 lärare i vårt team. Det är fantastiskt och nästan overkligt att jag fick möjlighet att följa med en andra gång, och i mitt huvud har jag redan anmält mig till nästa år. Vad är det då Maria Ohléns foto.som är så fantastiskt undrar ni kanske?

Det finns naturligtvis flera svar på den frågan men det första som dyker upp är nog ändå att vi blir så väl mottagna här, att det finns ett sådant behov av möten med andra människor, de liksom suger åt sig av de metoder och övningar vi presenterar och är förväntansfulla att få pröva dem så småningom. Alla slår nästan knut på sig för att vi skall ha det så bra det bara går. Det gäller inte bara lärarna på de skolor vi arbetar på utan alla de människor vi möter när vi är här.

Något annat som slår mig är att det är fler likheter än skillnader mellan oss, något som jag tjatar om i varje möte med andra kulturer. Bortom alla yttre olikheter finns alla inre likheter som känslor, behov och tankar. De står inför liknande utmaningar som vi gör och har samma drömmar som vi har. Vi skrattar åt samma saker, gråter av samma anledningar och är tacksamma för att dela varandras liv.

Det svåra är att det i princip inte finns något material att jobba med, förutom skolböckerna, som de nästan är tvungna att följa. Även klassrumssituationen är näst intill omöjlig då det ofta är väldigt många elever i varje klass, det finns inte bänkar till alla elever och det är för mörkt eller ingen elektricitet. På den skolan jag är på i år har de stora problem med att byggnaderna de undervisar i är i så dåligt skick att de kan bara undervisa när vädret tillåter det. Hål i tak, inga tak, hål i väggar, inga väggar osv.

Jag skulle säga att det som jag gillar allra mest med att resa med TAB är den fortbildning jag får i form av kollegialt lärande. Vi arbetar i par vilket gör allting så mycket roligare. Att få planera, genomföra och utvärdera tillsammans är otroligt lärorikt. Det är också svårt. Vi väljer inte vem vi skall jobba med så först måste man försöka känna varandra och sedan försöka få till workshops som känns bra för alla. Vi lyssnar även på de andra lärarna som jobbar på de andra skolorna och inspireras av dem. Tänk att det finns så många fantastiska lärare i vårt land, det är svårt att tro när man följer medias bevakning av skolan.

Maria Ohlén

Äntligen bild i Burma!

I Burma finns inte ämnet bild i skolan. Inte heller musik, idrott eller slöjd. Ämnen som lär oss att tänka och reflektera, se saker ur olika perspektiv och ger utrymme för kreativitet togs bort redan i början av militärregimen. Endast de allra äldsta av de många lärare jag har träffat här har haft ämnet bild i skolan. De är alla över 70 år.

I flera år nu har jag drömt om att starta någon typ av projekt kring bildämnet. Tillsammans med en burmesisk kvinna startade jag privat ett konstprojekt på en skola, men det vände sig till elever som på skollovet fick undervisning av en konstnär. Vad jag egentligen ville var att de lärare vi jobbar med skulle få lära sig, så att de kan dela med sig till barnen, men hittills har det varit svårt att få till.

I år händer det! Maria som jag hade träffat när vi båda jobbade på projektet i Kambodja både ville och hade möjlighet i år. Hon i sin tur frågade sin vän tillika bildlärare Karin från Finland. De har satt ihop en workshop-dag som de håller för lärarna från 5 av de sex skolor vi jobbar på i år. De kommer att skriva om sina erfarenheter när våra workshopdagar är över.

Det där med tacksamhet

Det känns lite svårt att ta emot som svensk.
Vi är tillbaka i Burma. I år har projektet växt ytterligare och vi är 14 nordiska lärare på plats och jobbar med lärarna från 6 olika skolor.

IMG_0502
Idag hade vi vår introduktionsdag och vi träffade representanter från alla skolor, presenterade årets projekt och diskuterade undervisning. En av uppgifterna var att presentera guldkornen från sin egen verksamhet. Skolvis satt de i grupper och Think-Pair-Sharade fram en lista på saker som de är stolta över i sin verksamhet. Som de gör bra. Som fungerar bra. När det var dags för sharing insåg jag vid första skolans presentation att vi hade ställt frågan fel. Den mynnade på något sätt som jag som svensk inte riktigt förstod ut i en hyllning av de metoder och arbetssätt som vi hade delat med oss av tidigare. Jag blev lite frustrerad och tänkte att jag ju borde ha lärt mig vid det här laget hur jag INTE ska ställa frågor här.
Under dagen kom det upp vid åtskilliga tillfällen igen, det där med tacksamhet, både från de burmesiska lärarna, tolkarna och ägarna på vårt hotell. De vill på så många olika sätt visa sin tacksamhet för att vi kommer hit och jobbar tillsammans med dem för att utveckla undervisningen. De vill säga det, ge oss presenter, bjuda oss på utflykter, bereda vår väg genom att ordna skjuts, hämta och lämna oss, bjuda oss på mat.
Som svensk känns det ibland lite svårt att ta emot den. Lite obekvämt. Det ligger inte riktigt i vår kultur. Vi är mer lagom i vår tacksamhet. Vi har ju också förmånen att få leva i ett av världens absolut bästa länder bara för att vi är födda där. Ska folk då behöva vara tacksamma för att vi tar lite av vårt överflöd och delar med oss av den utbildning vi också fått gratis till dem? De vill ge oss, vi som redan har. Det är inte helt lätt att hantera.
Men Niklas, en av de lärare som är med från Sverige för första gången, fick mig omedvetet på andra tankar.
”Vad fint att se och höra” sa han, ”att det gör sådan skillnad för dem, arbetet som görs här.”
Så enkelt.
Under resten av dagen arbetade jag med det. Att se det ur perspektivet vilken skillnad det gör för eleverna i skolan och samhället de lever i, inte hur tacksamma de blir. Det är lättare.
/Kickan, programansvarig Burma

IMG_0503