Sätta spår eller lämna spår?

Programmet i Burma har pågått i fem år nu. Det här året är det sista av de år som jag lovade huvudmunken på vår första skola i Nyaung-U att försöka driva projektet.
Det har hänt så otroligt mycket där under de här åren! Inte bara i vårt arbete utan också i samhället i stort. Människorna pratar mer öppet, både om vardagsliv och politik. Burmeser är inte ett folk som uttrycker åsikter direkt, men fler och fler av de som vi jobbar med har börjat göra det. I början vände människor ofta bort blicken eller svarade ”jag vet inte” när man bad dem uttrycka 

Kontors- och skolmaterialaffär i Nyaung-U

en åsikt – vilket ju faktiskt behövs i vårt jobb – eller så sade de bara att de höll med. Även om de inte gjorde det. Eller ens hade en tanke kring det.

 

Staden har utvecklats. Det finns fungerande bankomater, vilket gör att man inte behöver ha med sig en tjock bunt oskadade dollarsedlar i låga valörer hemifrån. På flera ställen kan man fr o m i år även betala med kort!
Elektriciteten blir allt stabilare. I år hade vi inte ett enda långt strömavbrott. Förr skedde de titt som tätt och vi gick ingenstans utan ficklampa. Jobbade också ofta i ficklampans sken med planeringen på kvällarna. Nu fanns det t o m gatubelysning på flera sträckor.

De flesta restauranger har nu fungerande Wi-Fi – om än svajigt – och man kan t o m surfa på mobilen för samma pris som hemma med en viss leverantör. Det första året som vi var där slutade våra mobiler att fungera när vi åkte över gränsen och Wi-Fi fanns på ytterst få ställen. Ett år riktades t ex all Wi-Fi om till staden där AESEAN Games pågick så det räckte inte till oss i Bagan. Den vintern var det tufft att försöka hålla kontakten med familjen på hemmaplan.

Soluppgång från ett tempeltak

Restaurangerna blir fler och fler och får ett allt större och mer västorienterat utbud och det finns fler och fler hotell. Och turister. Man sitter inte längre helt ensam på ett tempeltak i gryningen och ser solen gå upp och fåglarna vakna. Jag har flera gånger hört att det är synd att det inte är som förr, synd att det blir mer och mer västerländskt. Men synd för vem? För oss som inte får uppleva det exotiska i lika hög utsträckning? Eller för burmeserna varav allt fler slipper laga sin mat med stelfrusna fingrar över öppen eld på morgnarna?

 

 Det jag tycker är synd är att vi turister (och volontärarbetare) bidrar så mycket till plastföroreningen i ett land utan fungerande sophantering. Alltså inte utan återvinning. Utan någon som helst hantering av sopor. Man samlar dem i högar och bränner. Eller bränner inte utan låter ligga. Till råttors och annan ohyras trivsel. Och turisters fasa.

I snitt använder varje turist 4 plastflaskor vatten per dag. Det ingår en per person och dag i varje hotellrum. Men alla hotell har också större behållare med dricksvatten där man kan få sin flaska påfylld.

Årets TAB-lärare ombads ta med sig sin egen vattenflaska för att inte bidra till problemet. Om vi ska resa dit år efter år måste vi försöka göra våra miljöspår så små som möjligt. Vi undviker också plastkassar, plastförpackningar generellt och köper absolut inget av barn eller skänker pengar eller annat till barn.

Vi vill utveckling och det är vad vi ska stå för. En renare miljö och att fler familjer sätter sina barn i skolan och låter dem gå färdigt. Många är så fattiga att barnen behöver jobba för att familjen ska gå runt. Många familjer vet också att barnen tjänar mer på turister än vad de vuxna gör. Barnen är gulligare och slår an strängar i västerlänningar som vill hjälpa till. Men det tankesättet håller dem också ur skolan.

Kickan Hagroos foto.

En dag kommer de att vara mindre gulliga och inte längre slå an strängar hos västerlänningarna. Då sitter de där utan kunskaper och med begränsade möjligheter till inkomst. Tills de kan skicka ut sina egna barn. Det låter krasst, men så illa är det. Så länge vi köper prylar av eller ger pengar till tiggande barn är vi en del av det problem som håller dem kvar i fattigdom. Det vi vill är så mycket större.
Ni känner till ordspråket Ge en man en fisk och du mättar honom för en dag. Lär honom att fiska och du föder honom hela livet.

Jag vill lägga till: Lär hela byn om biologi, ekonomi, historia och hållbart fiske och du har gett dem en framtid.

/Kickan, programansvarig Burma

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s