Fem vintrar i Burma

Ballonger.jpg

Fem år med hjärtat i Burma – när jag först tog på mig och startade upp TAB Swedens första egna program tyckte jag att fem år lät länge. Det kändes som ett stort ansvar att ta på sig – att försöka hålla projektet fungerande och till nytta så länge. Samtidigt som det nu känns länge sen känns det också som om det var igår jag satt framför huvudmunken och högtidligt lovade att jag under fem år skulle göra vad jag kunde för att hjälpa dem att utveckla undervisningen på skolan, och med tiden sprida det även till andra lärare och skolor.

En mindmap om vad lärarna anser att barnen i Burma behöver i skolan. Från första årets workshops.

De första tre åren togs det myrsteg. Allt enligt planen. Kulturen var helt ny för mig och jag hade massor att lära.

Frustrationen var många gånger stor när vi först trodde att vi hade nått fram i något och lärarna helt var med på det vi pratade om under en workshop. Men när vi sedan såg metoden användas på en lektion insåg vi att vi hade skjutit långt över huvudet på dem. Då fick vi gå tillbaka. Börja om. Sakta ner. Förankra. Försäkra oss. Coacha. Försiktigt leda framåt igen. Det är svårt att sätta sig in i hur stora skillnaderna är. Svårt också att förklara för de lärare som reser och jobbar med TAB. Man behöver uppleva det för att verkligen förstå och kunna anpassa sig.

 

Ett nytt klassrum hade byggts till barnen och ett nytt lärarrum till lärarna. Där fick de plats att verkligen jobba med kollegialt lärande.

 

Förra året togs så det första steget mot att utvidga projektet från den enda skola vi hade jobbat på dittills. Flera klosterskolor ville ha vår hjälp och vi var då 8 lärare som reste iväg, jämfört med tidigare två varje år. Nu kunde vi jobba med lärarna från fyra olika skolor, på tre platser. Två av skolorna som ligger i byar långt ute på landet slogs samman och vi höll workshops och coachade på en av dem. En femte skola, på ett nunnekloster som jag ska berätta mer om i ett annat inlägg, kunde vi bara jobba med en enda dag. Det var dyrt att resa dit och vi hade inte fått ihop tillräckligt mycket pengar innan vi åkte för att ha råd att ordna en bil. Det klostret har inga som helst pengar.

Den dagen vi var där kom, som ni säkert minns, en munk från en annan region och bad om vår hjälp. Han är utbildningsansvarig för ett klosterdistrikt med 15 skolor och hade hört talas om att TAB Sweden var där och hjälpte lärare att utveckla undervisningen. Han frågade ödmjukt hur han kunde gå tillväga för att få vår hjälp.

Vårt arbetsrum under resorna – hotellsängarna. De har fyllts med lappar med planering som har flyttats runt för att hamna i rätt ordning och kunna knytas samman med en tydlig röd tråd. Här är Karin mitt uppe i planeringen, både bildligt och bokstavligt.

I år har vi fortsatt på alla tidigare skolor och dessutom lagt till nunneklostret och en av munkens 15 skolor. Sammanlagt alltså sex skolor. Det kunde vi göra dels för att vi var tillräckligt många TAB-lärare i år (14!), dels för att munken som sökt upp oss ordnade en bil som körde TAB-lärare och tolkar både till den fattiga nunneskolan och till sin egen skola.

På ett sätt kan man säga att vi har tagit med oss världen till klosterskolor i byar på landet i Burma.

Det här femte året är alltså projektets största. Vi når ca 60 lärare, som i sin tur når i runda slängar 2000 elever i 8 olika städer och byar i två regioner i centrala Burma. Det känns stort. Och bra. Men ger också ännu mer insikt om hur stort behovet är.

/Kickan, programansvarig Burma

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s