Fem vintrar i Burma

Ballonger.jpg

Fem år med hjärtat i Burma – när jag först tog på mig och startade upp TAB Swedens första egna program tyckte jag att fem år lät länge. Det kändes som ett stort ansvar att ta på sig – att försöka hålla projektet fungerande och till nytta så länge. Samtidigt som det nu känns länge sen känns det också som om det var igår jag satt framför huvudmunken och högtidligt lovade att jag under fem år skulle göra vad jag kunde för att hjälpa dem att utveckla undervisningen på skolan, och med tiden sprida det även till andra lärare och skolor.

En mindmap om vad lärarna anser att barnen i Burma behöver i skolan. Från första årets workshops.

De första tre åren togs det myrsteg. Allt enligt planen. Kulturen var helt ny för mig och jag hade massor att lära.

Frustrationen var många gånger stor när vi först trodde att vi hade nått fram i något och lärarna helt var med på det vi pratade om under en workshop. Men när vi sedan såg metoden användas på en lektion insåg vi att vi hade skjutit långt över huvudet på dem. Då fick vi gå tillbaka. Börja om. Sakta ner. Förankra. Försäkra oss. Coacha. Försiktigt leda framåt igen. Det är svårt att sätta sig in i hur stora skillnaderna är. Svårt också att förklara för de lärare som reser och jobbar med TAB. Man behöver uppleva det för att verkligen förstå och kunna anpassa sig.

 

Ett nytt klassrum hade byggts till barnen och ett nytt lärarrum till lärarna. Där fick de plats att verkligen jobba med kollegialt lärande.

 

Förra året togs så det första steget mot att utvidga projektet från den enda skola vi hade jobbat på dittills. Flera klosterskolor ville ha vår hjälp och vi var då 8 lärare som reste iväg, jämfört med tidigare två varje år. Nu kunde vi jobba med lärarna från fyra olika skolor, på tre platser. Två av skolorna som ligger i byar långt ute på landet slogs samman och vi höll workshops och coachade på en av dem. En femte skola, på ett nunnekloster som jag ska berätta mer om i ett annat inlägg, kunde vi bara jobba med en enda dag. Det var dyrt att resa dit och vi hade inte fått ihop tillräckligt mycket pengar innan vi åkte för att ha råd att ordna en bil. Det klostret har inga som helst pengar.

Den dagen vi var där kom, som ni säkert minns, en munk från en annan region och bad om vår hjälp. Han är utbildningsansvarig för ett klosterdistrikt med 15 skolor och hade hört talas om att TAB Sweden var där och hjälpte lärare att utveckla undervisningen. Han frågade ödmjukt hur han kunde gå tillväga för att få vår hjälp.

Vårt arbetsrum under resorna – hotellsängarna. De har fyllts med lappar med planering som har flyttats runt för att hamna i rätt ordning och kunna knytas samman med en tydlig röd tråd. Här är Karin mitt uppe i planeringen, både bildligt och bokstavligt.

I år har vi fortsatt på alla tidigare skolor och dessutom lagt till nunneklostret och en av munkens 15 skolor. Sammanlagt alltså sex skolor. Det kunde vi göra dels för att vi var tillräckligt många TAB-lärare i år (14!), dels för att munken som sökt upp oss ordnade en bil som körde TAB-lärare och tolkar både till den fattiga nunneskolan och till sin egen skola.

På ett sätt kan man säga att vi har tagit med oss världen till klosterskolor i byar på landet i Burma.

Det här femte året är alltså projektets största. Vi når ca 60 lärare, som i sin tur når i runda slängar 2000 elever i 8 olika städer och byar i två regioner i centrala Burma. Det känns stort. Och bra. Men ger också ännu mer insikt om hur stort behovet är.

/Kickan, programansvarig Burma

 

Annonser

Avslut och början

Nu är alla TAB-lärare hemma från Burma. Ett par av oss tog några dagars vila på en vit lång strand i Ngapali i södra Burma, men i helgen landade även vi på ett fruset Arlanda och bytte sand mellan nakna tår mot stövlar på isiga vägar.

Det är alltid skönt att komma hem efter en resa, till familjen, sin egen säng, centralvärme, varmvatten i kranarna och att kunna fixa sig en kopp kaffe när man vill. Men det finns också alltid en saknad. Man vill vara både här och där.

Den största saknaden är efter känslan av att göra skillnad. Man delar med sig till lärare där av saker som känns så enkla, så grundläggande, en så stor del av ens vardag här att man inte ens tänker på dem som verktyg för inlärning längre, de är bara självklara. Men där är de nya. Stora. Viktiga. Gör verkligen skillnad i undervisningen. Det känns stort. Och samtidigt väldigt litet. Man skulle vilja göra mer. Behoven är så stora.

Den här gången har jag också en annan känsla med mig hem. Lättnad och glädje över hur bra det gick.  När ansvaret för TAB Swedens första rekognoseringsbesök av en slump hamnade i mitt knä för några år sedan hade jag inte vågat tänka tanken att det skulle bli såhär bra. Att vi skulle kunna göra så stor skillnad för så här många lärare.

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Under tre år har vi varit två lärare som rest till Nyaung U och jobbat med 10-15 lärare varje år. Vi har sakta men säkert lärt oss mer om landet, kulturen, utbildningssystemet och behoven. Och nu var det dags att utöka insatsen.

Under hösten knöt vi fyra nya skolor till programmet och arbetade fram ett schema med dem och vår man i Burma, vi anlitade tolkar, ordnade transporter och boende och sökte lärare som kunde tänka sig att åka dit och jobba under större delen av sin julledighet.  Nästan 30 personer sökte men de flesta hade trots stort intresse inte möjlighet att följa med. In i det sista var det osäkert om det skulle gå att utöka så pass mycket som vi ville men till slut – efter en del vånda – var allt på plats och förberedelserna kunde börja. Först träffades vi vid tre tillfällen på hemmaplan och via Skype. Vi gick igenom grunderna i coachning och lärarna fick i uppdrag att läsa på och att träna på kollegor eller vänner för att känna sig säkra i metoden, vi pratade om workshops och behoven på skolorna i Burma och om själva resan. TAB-lärarna fick tillgång till våra summeringar från tidigare år, listor på de metoder vi jobbat med samt blev ihopparade och fick i uppdrag att planera workshops tillsammans.

På självaste nyårsaftons morgon var vi alla på plats i Nyaung U – åtta engagerade och kompetenta lärare från Sverige och USA – och hade vårt första möte med lärarna, tolkarna och chefsmunkarna/-nunnan från de olika skolorna vi skulle jobba på. Schemat ändrades (igen) redan första dagen, men efter det var allt på plats och vi var igång. Alla hittade sin plats och sitt sätt och TAB-teamet gjorde en enorm insats för sina burmesiska kollegor under nio dagars intensivt arbete. På kvällarna/eftermiddagarna träffades vi för att stämma av hur det kändes och hur det gick. Idéer, erfarenheter och förslag delades och alla gjorde ett fantastiskt jobb för att se till att allt flöt bra, inte bara på de egna skolorna utan på alla, som ett väl samarbetat team.

Vi hann förstås göra annat än att jobba också. Vi hann se soluppgångar från tempeltak, se luftballonger lyfta och munkar vandra ut i gryningen i långa rader. Vi hann köra E-bikes genom historiska Bagan, se solen gå ner från en båt på floden, klättra 777 höga trappsteg upp till templet vid Mount Popa och sedan lida av en fruktansvärd träningsvärk i flera dagar (Det är jätteviktigt att dricka ordentligt med vatten vid liknande äventyr. Vet jag nu). Vi hann äta och dricka gott på de många bra restauranger som finns i området, bli varmt välkomnade och tackade på olika platser och knyta nya vänskapsband som, enligt min erfarenhet, kommer att bli starkare för varje besök. För redan nu vet flera av TAB-lärarna att de kommer att följa med även nästa gång, i december.

Så nu återstår bara att summera det här besöket, samla erfarenheterna och lärdomarna och sikta på att göra nästa år ännu bättre. Den här gången känner jag inte samma oro och vånda. Listan på lärare som vill delta är redan ganska lång och programmet kommer att kunna sättas ihop redan under våren.

Jag är normalt inte den som vill få tiden att gå snabbare, särskilt inte den ljusa tiden på året, men just precis nu längtar jag faktiskt lite till december när det är dags att åka igen.


/Kickan Hagroos, programansvarig Burmaprojektet

Tack!

När jag skriver detta inlägg sitter jag på planet som för mig hemåt mot Sverige igen. Mina känslor är blandade. Innan jag gav mig av till Burma visste jag knappt vad jag gett mig in i. Det var ganska impulsivt och jag hade nog inte hunnit känna efter om jag verkligen ville göra denna resa utan vidare eftertanke – resa iväg med ett gäng människor jag inte alls känner och utföra ett jobb jag egentligen inte visste så mycket om. Ärligt talat kände jag ibland att jag hellre hade velat stanna hemma. Hemma i tryggheten.

Fira min födelsedag med nära och kära och fira nyår med god mat och bubbel.

Denna resa var ju ingen semester, utan ett volontärjobb. Jag ville inte komma dit som en vilsen höna utan huvud, jag ville ju kunna erbjuda något. Nu i efterhand känner jag att jag har kunnat delat med mig av min visdom till lärarna i Burma, men de i sin tur har gett mig många nya erfarenheter, insikter, glädje och skratt. Deras värme, engagemang och entusiasm har lämnat spår i mig och jag känner att jag vill tillbaka till Burma igen för att fortsätta vårt utbyte mot en bättre framtid.

Jag kan inte nog tacka alla som varit med på denna resa – alla TAB-lärare, lärarna i Burma, tolkarna och alla andra som varit med och hjälpt och stöttat. Tack!

/Donnie Klang

 

 

 

 

Behovet är stort

Häromdagen var vi och jobbade på ett nunnekloster. De hade uttryckt en stark önskan att vi skulle komma dit och jobba med dem när de hörde talas om oss och att vi skulle utöka vårt arbete i Burma. Tyvärr var vi inte tillräckligt många lärare den här gången, och det kostar dessutom lite att åka dit varje dag eftersom det ligger en liten bit bort, så vi var tvungna att säga nej till dem den här gången. Men vi – jag och Georgina från USA – åkte ändå dit en dag och jobbade med de 18 lärarna och ett par av nunnorna. Även den tysta och seriösa abedissan var med och gjorde övningarna, testade de olika metoderna, skrattade åt vårt usla uttal av de burmesiska namnen och antecknade nästan allt vi sade. Vi hade en fantastisk dag där, och deras lust att utveckla sin undervisning och sin skola var lika påtaglig där som på de andra skolorna där vi jobbar.

Hon köpte genast förslaget att lärarna ska träffas en halvtimme varje vecka i ett organiserat möte där de pratar lektionsplanering och delar med sig av metoder och erfarenheter, och testar de aktiviteter och metoder vi presenterade för att tillsammans bli tillräckligt säkra på dem för att kunna använda dem i klassrummen på ett bra sätt.

Hon var helt med på att skolorna som vi kommer till och jobbar ska fortsätta arbeta med våra metoder och förslag under året för att vi ska komma tillbaka och hon tog tacksamt emot allt av kunskap om pedagogik vi hade att ge. Under året ska hon också försöka ordna så att det ska finnas en bil som hämtar och lämnar de TAB-lärare som jobbar där. Jag vet att det inte är helt lätt ordnat här, och engagemanget och viljan att ha oss där gör att jag vill lova dem direkt att vi kommer att vara där i december. Det gjorde jag förstås inte. Men de är nästa på listan om vi blir tillräckligt många lärare som åker.

Under dagen kom också en munk resande från en annan region. Ryktet om vår närvaro hade nått även hans öron, och eftersom han brinner för de 15 (!) skolorna i det distrikt han är ansvarig för ville han gärna träffas för att prata om hur vi jobbar och om det kan finnas en möjlighet även för dem i framtiden. Vi hade ett fint samtal kring utbildning och Burmas enorma behov av att utveckla undervisningen och göra något för alla barn från fattiga familjer. Visst ville jag lova även honom att vi skulle komma till hans skolor, men det gjorde jag förstås inte heller. Men jag lovade att fundera på en modell som skulle kunna hjälpa dem att utveckla sin undervisning.

/Kickan Hagroos

nunneskolan

 

Alla barn har rätt…

Burma eller Myanmar, vilket skall jag säga? Vilket är det rätta? Jag tror inte man skall vara så rädd för att göra fel, även om Sverige som land anser att vi skall säga Burma. Burmeserna själva säger Myanmar.

Vilket äventyr att få åka med en organisation som TAB på ett uppdrag. Jag är så tacksam att jag fick följa med till Bagan i Burma den här gången. Vem vet, nästa gång är det kanske din tur! Att få resa med andra engagerade och duktiga lärare ger en så mycket. Snacka om kollegialt lärande…

Alla barn har rätt till en god utbildning och om lärare i hela världen får fortbildning kan det göra stor skillnad för de elever de undervisar. Elevcentrerad undervisning är inte ett vedertaget begrepp här och med ett rigid system med kursplaner vecka för vecka blir det svårt för lärarna att frångå läroplanen, speciellt om man inte känner till något annat.

Vi tror att genom låta de burmesiska lärarna prova på olika undervisningsstrategier och metoder gör vi det möjligt för dem att förändra sin undervisning i små steg. Heja TAB!

Maria Ohlén

burma1x