Pakokku – Bagan-Burma 2018-01-03

Utbyten

Infogad bild 1Av alla delar av världen hamnade jag här för att bidra med min kompetens.  Jag är utbildad till bild- och svensklärare. Språk som går att kombinera och även förstå och uttrycka på olika sätt.

Det finns ögonblick jag aldrig glömmer och det finns ögonblick som passerar utan att jag alls märker det. I Burma finns en närvaro, ett lugn i allt kaos i den vardag som existerar här.Det gäller att vara öppen för förändring och våga ge och ta emot

I gamla tempel hittar jag bilder från berättelser om Buddhas liv. De skissartade målningarna är gjorda från mitten av 1000-talet. Vackra detaljerade berättelser som med tiden förlorat sin tydlighet och kulört. Jag funderar på den tid som är nu och att bilden finns överallt omkring oss. Att vi ibland har hela världen i vårt vardagsrum. Hur ska vi hinna tolka detta massmediala flöde? Hur ska vi identifiera oss?

Infogad bild 2På den klosterskola jag och två andra TAB-lärare hållit workshops i olika metoder och tekniker, finns det inga bilder. Jo, förresten, det finns bilder av Buddha och det finns enkla illustrationer i de läroböcker som de burmesiska lärarna använder.

Lärarna i Burma undervisar genom att barnen repeterar texter, sånger etc. De barn som inte hänger med sitter oftast längst bak i klassrummet och förstår kanske inte så mycket.

Vi TAB-lärare levererar metoder som kan göra lärandeprocessen roligare och mer tydlig. Att se alla elever, arbeta i grupp och lära sig att reflektera och sätta kunskaper i ett sammanhang.

Jag är ny TAB-lärare för detta år och har själv knappt lärt mig fler av de metoder som lärarna nu har börjat arbeta med och jag kommer också använda mig av mina nya kunskaper i andra sammanhang.                  Infogad bild 3De burmesiska lärarna är glada över att vi är här och de arbetar för fullt med egna lektionsupplägg utifrån det nya som det lärt sig. De har inte arbetat med bild som ämne i skolan och jag är förvånad över att de så snabbt förstår hur de kan anamma sina inre bilder, att teckna och måla som de inte har gjort förut.

Några dagar innan hemfärd är vi TAB-lärare med och askulterar på lektioner och coachar lärarna utifrån didaktiska frågeställningar. Vidare kommer vi ha ett fortsatt arbete detta år.

 

… Och målningarna i templen finns kvar och vi behöver kunskap för att förstå alla berättelser. Det kanske passar bra även för oss, från andra delar av världen, att repetera för att komma ihåg.

Linda

Annonser

Avslut och början

Nu är alla TAB-lärare hemma från Burma. Ett par av oss tog några dagars vila på en vit lång strand i Ngapali i södra Burma, men i helgen landade även vi på ett fruset Arlanda och bytte sand mellan nakna tår mot stövlar på isiga vägar.

Det är alltid skönt att komma hem efter en resa, till familjen, sin egen säng, centralvärme, varmvatten i kranarna och att kunna fixa sig en kopp kaffe när man vill. Men det finns också alltid en saknad. Man vill vara både här och där.

Den största saknaden är efter känslan av att göra skillnad. Man delar med sig till lärare där av saker som känns så enkla, så grundläggande, en så stor del av ens vardag här att man inte ens tänker på dem som verktyg för inlärning längre, de är bara självklara. Men där är de nya. Stora. Viktiga. Gör verkligen skillnad i undervisningen. Det känns stort. Och samtidigt väldigt litet. Man skulle vilja göra mer. Behoven är så stora.

Den här gången har jag också en annan känsla med mig hem. Lättnad och glädje över hur bra det gick.  När ansvaret för TAB Swedens första rekognoseringsbesök av en slump hamnade i mitt knä för några år sedan hade jag inte vågat tänka tanken att det skulle bli såhär bra. Att vi skulle kunna göra så stor skillnad för så här många lärare.

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Under tre år har vi varit två lärare som rest till Nyaung U och jobbat med 10-15 lärare varje år. Vi har sakta men säkert lärt oss mer om landet, kulturen, utbildningssystemet och behoven. Och nu var det dags att utöka insatsen.

Under hösten knöt vi fyra nya skolor till programmet och arbetade fram ett schema med dem och vår man i Burma, vi anlitade tolkar, ordnade transporter och boende och sökte lärare som kunde tänka sig att åka dit och jobba under större delen av sin julledighet.  Nästan 30 personer sökte men de flesta hade trots stort intresse inte möjlighet att följa med. In i det sista var det osäkert om det skulle gå att utöka så pass mycket som vi ville men till slut – efter en del vånda – var allt på plats och förberedelserna kunde börja. Först träffades vi vid tre tillfällen på hemmaplan och via Skype. Vi gick igenom grunderna i coachning och lärarna fick i uppdrag att läsa på och att träna på kollegor eller vänner för att känna sig säkra i metoden, vi pratade om workshops och behoven på skolorna i Burma och om själva resan. TAB-lärarna fick tillgång till våra summeringar från tidigare år, listor på de metoder vi jobbat med samt blev ihopparade och fick i uppdrag att planera workshops tillsammans.

På självaste nyårsaftons morgon var vi alla på plats i Nyaung U – åtta engagerade och kompetenta lärare från Sverige och USA – och hade vårt första möte med lärarna, tolkarna och chefsmunkarna/-nunnan från de olika skolorna vi skulle jobba på. Schemat ändrades (igen) redan första dagen, men efter det var allt på plats och vi var igång. Alla hittade sin plats och sitt sätt och TAB-teamet gjorde en enorm insats för sina burmesiska kollegor under nio dagars intensivt arbete. På kvällarna/eftermiddagarna träffades vi för att stämma av hur det kändes och hur det gick. Idéer, erfarenheter och förslag delades och alla gjorde ett fantastiskt jobb för att se till att allt flöt bra, inte bara på de egna skolorna utan på alla, som ett väl samarbetat team.

Vi hann förstås göra annat än att jobba också. Vi hann se soluppgångar från tempeltak, se luftballonger lyfta och munkar vandra ut i gryningen i långa rader. Vi hann köra E-bikes genom historiska Bagan, se solen gå ner från en båt på floden, klättra 777 höga trappsteg upp till templet vid Mount Popa och sedan lida av en fruktansvärd träningsvärk i flera dagar (Det är jätteviktigt att dricka ordentligt med vatten vid liknande äventyr. Vet jag nu). Vi hann äta och dricka gott på de många bra restauranger som finns i området, bli varmt välkomnade och tackade på olika platser och knyta nya vänskapsband som, enligt min erfarenhet, kommer att bli starkare för varje besök. För redan nu vet flera av TAB-lärarna att de kommer att följa med även nästa gång, i december.

Så nu återstår bara att summera det här besöket, samla erfarenheterna och lärdomarna och sikta på att göra nästa år ännu bättre. Den här gången känner jag inte samma oro och vånda. Listan på lärare som vill delta är redan ganska lång och programmet kommer att kunna sättas ihop redan under våren.

Jag är normalt inte den som vill få tiden att gå snabbare, särskilt inte den ljusa tiden på året, men just precis nu längtar jag faktiskt lite till december när det är dags att åka igen.


/Kickan Hagroos, programansvarig Burmaprojektet

Tack!

När jag skriver detta inlägg sitter jag på planet som för mig hemåt mot Sverige igen. Mina känslor är blandade. Innan jag gav mig av till Burma visste jag knappt vad jag gett mig in i. Det var ganska impulsivt och jag hade nog inte hunnit känna efter om jag verkligen ville göra denna resa utan vidare eftertanke – resa iväg med ett gäng människor jag inte alls känner och utföra ett jobb jag egentligen inte visste så mycket om. Ärligt talat kände jag ibland att jag hellre hade velat stanna hemma. Hemma i tryggheten.

Fira min födelsedag med nära och kära och fira nyår med god mat och bubbel.

Denna resa var ju ingen semester, utan ett volontärjobb. Jag ville inte komma dit som en vilsen höna utan huvud, jag ville ju kunna erbjuda något. Nu i efterhand känner jag att jag har kunnat delat med mig av min visdom till lärarna i Burma, men de i sin tur har gett mig många nya erfarenheter, insikter, glädje och skratt. Deras värme, engagemang och entusiasm har lämnat spår i mig och jag känner att jag vill tillbaka till Burma igen för att fortsätta vårt utbyte mot en bättre framtid.

Jag kan inte nog tacka alla som varit med på denna resa – alla TAB-lärare, lärarna i Burma, tolkarna och alla andra som varit med och hjälpt och stöttat. Tack!

/Donnie Klang

 

 

 

 

Alla barn har rätt…

Burma eller Myanmar, vilket skall jag säga? Vilket är det rätta? Jag tror inte man skall vara så rädd för att göra fel, även om Sverige som land anser att vi skall säga Burma. Burmeserna själva säger Myanmar.

Vilket äventyr att få åka med en organisation som TAB på ett uppdrag. Jag är så tacksam att jag fick följa med till Bagan i Burma den här gången. Vem vet, nästa gång är det kanske din tur! Att få resa med andra engagerade och duktiga lärare ger en så mycket. Snacka om kollegialt lärande…

Alla barn har rätt till en god utbildning och om lärare i hela världen får fortbildning kan det göra stor skillnad för de elever de undervisar. Elevcentrerad undervisning är inte ett vedertaget begrepp här och med ett rigid system med kursplaner vecka för vecka blir det svårt för lärarna att frångå läroplanen, speciellt om man inte känner till något annat.

Vi tror att genom låta de burmesiska lärarna prova på olika undervisningsstrategier och metoder gör vi det möjligt för dem att förändra sin undervisning i små steg. Heja TAB!

Maria Ohlén

burma1x

 

 

Tillbaka i Burma

Vi är tillbaka i Burma. Det känns fantastiskt! Inte bara för att vi får möjligheten att följa upp det arbete vi påbörjade för 4 år sen, utan för att vi även expanderar. Från att ha varit två lärare på en skola är vi nu åtta lärare på fyra skolor. Ni kommer att få läsa om deras upplevelser och intryck och se deras bilder här.

burma5x