Fem vintrar i Burma

Ballonger.jpg

Fem år med hjärtat i Burma – när jag först tog på mig och startade upp TAB Swedens första egna program tyckte jag att fem år lät länge. Det kändes som ett stort ansvar att ta på sig – att försöka hålla projektet fungerande och till nytta så länge. Samtidigt som det nu känns länge sen känns det också som om det var igår jag satt framför huvudmunken och högtidligt lovade att jag under fem år skulle göra vad jag kunde för att hjälpa dem att utveckla undervisningen på skolan, och med tiden sprida det även till andra lärare och skolor.

En mindmap om vad lärarna anser att barnen i Burma behöver i skolan. Från första årets workshops.

De första tre åren togs det myrsteg. Allt enligt planen. Kulturen var helt ny för mig och jag hade massor att lära.

Frustrationen var många gånger stor när vi först trodde att vi hade nått fram i något och lärarna helt var med på det vi pratade om under en workshop. Men när vi sedan såg metoden användas på en lektion insåg vi att vi hade skjutit långt över huvudet på dem. Då fick vi gå tillbaka. Börja om. Sakta ner. Förankra. Försäkra oss. Coacha. Försiktigt leda framåt igen. Det är svårt att sätta sig in i hur stora skillnaderna är. Svårt också att förklara för de lärare som reser och jobbar med TAB. Man behöver uppleva det för att verkligen förstå och kunna anpassa sig.

 

Ett nytt klassrum hade byggts till barnen och ett nytt lärarrum till lärarna. Där fick de plats att verkligen jobba med kollegialt lärande.

 

Förra året togs så det första steget mot att utvidga projektet från den enda skola vi hade jobbat på dittills. Flera klosterskolor ville ha vår hjälp och vi var då 8 lärare som reste iväg, jämfört med tidigare två varje år. Nu kunde vi jobba med lärarna från fyra olika skolor, på tre platser. Två av skolorna som ligger i byar långt ute på landet slogs samman och vi höll workshops och coachade på en av dem. En femte skola, på ett nunnekloster som jag ska berätta mer om i ett annat inlägg, kunde vi bara jobba med en enda dag. Det var dyrt att resa dit och vi hade inte fått ihop tillräckligt mycket pengar innan vi åkte för att ha råd att ordna en bil. Det klostret har inga som helst pengar.

Den dagen vi var där kom, som ni säkert minns, en munk från en annan region och bad om vår hjälp. Han är utbildningsansvarig för ett klosterdistrikt med 15 skolor och hade hört talas om att TAB Sweden var där och hjälpte lärare att utveckla undervisningen. Han frågade ödmjukt hur han kunde gå tillväga för att få vår hjälp.

Vårt arbetsrum under resorna – hotellsängarna. De har fyllts med lappar med planering som har flyttats runt för att hamna i rätt ordning och kunna knytas samman med en tydlig röd tråd. Här är Karin mitt uppe i planeringen, både bildligt och bokstavligt.

I år har vi fortsatt på alla tidigare skolor och dessutom lagt till nunneklostret och en av munkens 15 skolor. Sammanlagt alltså sex skolor. Det kunde vi göra dels för att vi var tillräckligt många TAB-lärare i år (14!), dels för att munken som sökt upp oss ordnade en bil som körde TAB-lärare och tolkar både till den fattiga nunneskolan och till sin egen skola.

På ett sätt kan man säga att vi har tagit med oss världen till klosterskolor i byar på landet i Burma.

Det här femte året är alltså projektets största. Vi når ca 60 lärare, som i sin tur når i runda slängar 2000 elever i 8 olika städer och byar i två regioner i centrala Burma. Det känns stort. Och bra. Men ger också ännu mer insikt om hur stort behovet är.

/Kickan, programansvarig Burma

 

Annonser

Tillbaka efter Burmaresan

Maria Ohléns foto.

Den del av TAB:s arbete som försiggår på plats i Burma är över för den här gången. TAB-lärarna är tillbaka i sina hemländer och på sina arbetsplatser.

Många ser antagligen på sin ordnade arbetstillvaro och sina kompetenta kollegor med lättnad. Njuter av centralvärme, tekniska hjälpmedel, klassrum med väggar och belysning samt fungerande vägar och kollektivtrafik. Elever som ifrågasätter, vill veta, vet sina rättigheter. Känslan av att göra sig förstådd så fort man säger något, utan tolk och kulturella filter.

Kanske störs någon lite av ”gnället” som det ofta finns lite av på arbetsplatser där vi har det bättre än på nästan alla andra platser i världen. Oviljan att ta ett kliv utanför boxen och försöka lite till.

Kanske saknar någon det kollegiala lärandet som veckorna på plats i Burma är fyllda av. Samtalen med kollegor från de olika länderna om villkoren och förmågorna, delandet av material och resultat, förslagen på lösningar av problem.

Planerandet med TAB-kollegan. Team-känslan, både i gruppen av TAB-lärare och i teamet TAB-lärare, tolkar och lärare på respektive skola. Jag Kickan Hagroos foto.har alltid saknat det när jag har åkt hem.

Också känslan av att upptäcka nytt tillsammans med andra. En ny och spännande kultur i ett vackert och spännande land.

 

Kickan Hagroos foto.

Jag har alltid rest mycket, men inga av mina resor har gett mig så mycket som de där jag har haft ett uppdrag tillsammans med människor på plats. Att få ta ett kliv in i deras vardag och lära och förstå är värt mer än alla besök i olika städer, på olika stränder, vandringar, restauranger och hotell tillsammans.

 

Nu följer elva månader av internet-kontakt mellan Maria Ohléns foto.lärarna. Utvecklingen fortsätter. Det är också spännande att följa.

Och planeringen för nästa år förstås, som redan pågår för fullt! Som programansvarig hoppas jag naturligtvis att många av de lärare som är med i årets projekt saknar det så mycket att de väljer att följa med även nästa år.

/Kickan, hemma i Sthlm igen

 

Snart alla på plats

Nu börjar lärare från Sverige, USA och England/Spanien droppa in efter en. Några av oss har varit med några gånger förr, några har varit med TAB i andra länder och några är helt nya både i Kambodja och med TAB.

IMG_0166Jag som en av de äldsta i antal TAB-år tycker att det är fantastiskt roligt att följa de helt nya i år, särskilt då de är rätt många. De har den där blicken som en ny-exade lärare kan ha. Entusiasm och nyfikenhet blandat med nervositet och osäkerhet. Men osäkerheten är ordentligt uppblandad med deras säkerhet i professionen, så där skiljer sig dessa lärare från de som är nyss utsparkade från lärarhögskolan.

Igår när jag pep ner från takbaren runt halv åtta (jag har med mig en nästan 5-åring så jag har perfekt alibi för att få gå och lägga mig tidigt) satt 10-15 lärare från TAB kvar på taket och snicksnackade. Alla utom en var svensk. Jag kunde inte låta bli att känna stolthet över vad TAB Sweden har blivit. Från min första resa 2008 där jag var ensam svensk till idag när TAB Sweden med Jenny vid rodret styr programmet med ca 20 lärare från tre olika länder. Den skillnaden för skolbarn i flera länder som vi lärare gör är så himla bra. (Jag vet att jag börjar låta som en sån där skolinspirationsföreläsare nu, så jag avrundar för att gå och bada.)

Jag ville mest bara sparka igång årets arbete i Kambodja med ett första inlägg. Och vill tillägga att ungefär samtidigt drar arbetet i Kenya igång, vi hoppas få en del rapporter därifrån också. De har inte samma tillgång till internet så det blir mer sporadiskt.

/Anna Ö

Tack!

När jag skriver detta inlägg sitter jag på planet som för mig hemåt mot Sverige igen. Mina känslor är blandade. Innan jag gav mig av till Burma visste jag knappt vad jag gett mig in i. Det var ganska impulsivt och jag hade nog inte hunnit känna efter om jag verkligen ville göra denna resa utan vidare eftertanke – resa iväg med ett gäng människor jag inte alls känner och utföra ett jobb jag egentligen inte visste så mycket om. Ärligt talat kände jag ibland att jag hellre hade velat stanna hemma. Hemma i tryggheten.

Fira min födelsedag med nära och kära och fira nyår med god mat och bubbel.

Denna resa var ju ingen semester, utan ett volontärjobb. Jag ville inte komma dit som en vilsen höna utan huvud, jag ville ju kunna erbjuda något. Nu i efterhand känner jag att jag har kunnat delat med mig av min visdom till lärarna i Burma, men de i sin tur har gett mig många nya erfarenheter, insikter, glädje och skratt. Deras värme, engagemang och entusiasm har lämnat spår i mig och jag känner att jag vill tillbaka till Burma igen för att fortsätta vårt utbyte mot en bättre framtid.

Jag kan inte nog tacka alla som varit med på denna resa – alla TAB-lärare, lärarna i Burma, tolkarna och alla andra som varit med och hjälpt och stöttat. Tack!

/Donnie Klang

 

 

 

 

Alla barn har rätt…

Burma eller Myanmar, vilket skall jag säga? Vilket är det rätta? Jag tror inte man skall vara så rädd för att göra fel, även om Sverige som land anser att vi skall säga Burma. Burmeserna själva säger Myanmar.

Vilket äventyr att få åka med en organisation som TAB på ett uppdrag. Jag är så tacksam att jag fick följa med till Bagan i Burma den här gången. Vem vet, nästa gång är det kanske din tur! Att få resa med andra engagerade och duktiga lärare ger en så mycket. Snacka om kollegialt lärande…

Alla barn har rätt till en god utbildning och om lärare i hela världen får fortbildning kan det göra stor skillnad för de elever de undervisar. Elevcentrerad undervisning är inte ett vedertaget begrepp här och med ett rigid system med kursplaner vecka för vecka blir det svårt för lärarna att frångå läroplanen, speciellt om man inte känner till något annat.

Vi tror att genom låta de burmesiska lärarna prova på olika undervisningsstrategier och metoder gör vi det möjligt för dem att förändra sin undervisning i små steg. Heja TAB!

Maria Ohlén

burma1x