Fem vintrar i Burma

Ballonger.jpg

Fem år med hjärtat i Burma – när jag först tog på mig och startade upp TAB Swedens första egna program tyckte jag att fem år lät länge. Det kändes som ett stort ansvar att ta på sig – att försöka hålla projektet fungerande och till nytta så länge. Samtidigt som det nu känns länge sen känns det också som om det var igår jag satt framför huvudmunken och högtidligt lovade att jag under fem år skulle göra vad jag kunde för att hjälpa dem att utveckla undervisningen på skolan, och med tiden sprida det även till andra lärare och skolor.

En mindmap om vad lärarna anser att barnen i Burma behöver i skolan. Från första årets workshops.

De första tre åren togs det myrsteg. Allt enligt planen. Kulturen var helt ny för mig och jag hade massor att lära.

Frustrationen var många gånger stor när vi först trodde att vi hade nått fram i något och lärarna helt var med på det vi pratade om under en workshop. Men när vi sedan såg metoden användas på en lektion insåg vi att vi hade skjutit långt över huvudet på dem. Då fick vi gå tillbaka. Börja om. Sakta ner. Förankra. Försäkra oss. Coacha. Försiktigt leda framåt igen. Det är svårt att sätta sig in i hur stora skillnaderna är. Svårt också att förklara för de lärare som reser och jobbar med TAB. Man behöver uppleva det för att verkligen förstå och kunna anpassa sig.

 

Ett nytt klassrum hade byggts till barnen och ett nytt lärarrum till lärarna. Där fick de plats att verkligen jobba med kollegialt lärande.

 

Förra året togs så det första steget mot att utvidga projektet från den enda skola vi hade jobbat på dittills. Flera klosterskolor ville ha vår hjälp och vi var då 8 lärare som reste iväg, jämfört med tidigare två varje år. Nu kunde vi jobba med lärarna från fyra olika skolor, på tre platser. Två av skolorna som ligger i byar långt ute på landet slogs samman och vi höll workshops och coachade på en av dem. En femte skola, på ett nunnekloster som jag ska berätta mer om i ett annat inlägg, kunde vi bara jobba med en enda dag. Det var dyrt att resa dit och vi hade inte fått ihop tillräckligt mycket pengar innan vi åkte för att ha råd att ordna en bil. Det klostret har inga som helst pengar.

Den dagen vi var där kom, som ni säkert minns, en munk från en annan region och bad om vår hjälp. Han är utbildningsansvarig för ett klosterdistrikt med 15 skolor och hade hört talas om att TAB Sweden var där och hjälpte lärare att utveckla undervisningen. Han frågade ödmjukt hur han kunde gå tillväga för att få vår hjälp.

Vårt arbetsrum under resorna – hotellsängarna. De har fyllts med lappar med planering som har flyttats runt för att hamna i rätt ordning och kunna knytas samman med en tydlig röd tråd. Här är Karin mitt uppe i planeringen, både bildligt och bokstavligt.

I år har vi fortsatt på alla tidigare skolor och dessutom lagt till nunneklostret och en av munkens 15 skolor. Sammanlagt alltså sex skolor. Det kunde vi göra dels för att vi var tillräckligt många TAB-lärare i år (14!), dels för att munken som sökt upp oss ordnade en bil som körde TAB-lärare och tolkar både till den fattiga nunneskolan och till sin egen skola.

På ett sätt kan man säga att vi har tagit med oss världen till klosterskolor i byar på landet i Burma.

Det här femte året är alltså projektets största. Vi når ca 60 lärare, som i sin tur når i runda slängar 2000 elever i 8 olika städer och byar i två regioner i centrala Burma. Det känns stort. Och bra. Men ger också ännu mer insikt om hur stort behovet är.

/Kickan, programansvarig Burma

 

Annonser

Behovet är stort

Häromdagen var vi och jobbade på ett nunnekloster. De hade uttryckt en stark önskan att vi skulle komma dit och jobba med dem när de hörde talas om oss och att vi skulle utöka vårt arbete i Burma. Tyvärr var vi inte tillräckligt många lärare den här gången, och det kostar dessutom lite att åka dit varje dag eftersom det ligger en liten bit bort, så vi var tvungna att säga nej till dem den här gången. Men vi – jag och Georgina från USA – åkte ändå dit en dag och jobbade med de 18 lärarna och ett par av nunnorna. Även den tysta och seriösa abedissan var med och gjorde övningarna, testade de olika metoderna, skrattade åt vårt usla uttal av de burmesiska namnen och antecknade nästan allt vi sade. Vi hade en fantastisk dag där, och deras lust att utveckla sin undervisning och sin skola var lika påtaglig där som på de andra skolorna där vi jobbar.

Hon köpte genast förslaget att lärarna ska träffas en halvtimme varje vecka i ett organiserat möte där de pratar lektionsplanering och delar med sig av metoder och erfarenheter, och testar de aktiviteter och metoder vi presenterade för att tillsammans bli tillräckligt säkra på dem för att kunna använda dem i klassrummen på ett bra sätt.

Hon var helt med på att skolorna som vi kommer till och jobbar ska fortsätta arbeta med våra metoder och förslag under året för att vi ska komma tillbaka och hon tog tacksamt emot allt av kunskap om pedagogik vi hade att ge. Under året ska hon också försöka ordna så att det ska finnas en bil som hämtar och lämnar de TAB-lärare som jobbar där. Jag vet att det inte är helt lätt ordnat här, och engagemanget och viljan att ha oss där gör att jag vill lova dem direkt att vi kommer att vara där i december. Det gjorde jag förstås inte. Men de är nästa på listan om vi blir tillräckligt många lärare som åker.

Under dagen kom också en munk resande från en annan region. Ryktet om vår närvaro hade nått även hans öron, och eftersom han brinner för de 15 (!) skolorna i det distrikt han är ansvarig för ville han gärna träffas för att prata om hur vi jobbar och om det kan finnas en möjlighet även för dem i framtiden. Vi hade ett fint samtal kring utbildning och Burmas enorma behov av att utveckla undervisningen och göra något för alla barn från fattiga familjer. Visst ville jag lova även honom att vi skulle komma till hans skolor, men det gjorde jag förstås inte heller. Men jag lovade att fundera på en modell som skulle kunna hjälpa dem att utveckla sin undervisning.

/Kickan Hagroos

nunneskolan