Min kollega Mia och jag hade möjlighet igår vid tillfällen att sätta oss lite vid sidan av och lyssna på vår kambodjanske kollega Kimsan från organisationen Women’s resource center. Hon är vår kollega från organisationen under vår två dagars workshop med lärarstudenter på PTTC. Under gårdagen behandlade vi först ämnet pubertet och vad som händer i kroppen när vi börjar bli vuxna. De har lagt livmoderpussel och satt ut rätt namn på snippor och snoppar. Både invändigt och utvändigt. De har sett en kort film om kroppens förändringar och ställt frågor om man kan få barn även om man har två olika stora testiklar och om lukt- och färglösa flytningar är normalt.
Det här är studenter som är 18-23 år och helt oblyga verkar det som för att ställa dessa frågor i stor grupp, det är ca 50 studenter närvarande.
Gårdagen tog också upp det viktiga ämnet mens. Det pratades tecken, när är det på gång, vilka tecken kan vara tecken på att något är på tok och vilka är helt normala. Det pratades också om hygien och när det kan tänkas vara dags för flickor att få sin första mens. Frågor dök nästan direkt och återigen var de helt oblyga inför ämnet.
Att Mia och jag förvånades över deras öppenhet handlade nog till stor del om våra fördomar att det ska vara så tabu att prata om dessa frågor här. Kan vi verkligen visa bilder på könsorgan? Kan vi prata om sex innan äktenskapet? Vågar de fråga om mens? Vågar de svara på frågor om mens? Svaret är ja på alla frågor. Ämnet är kanske inte lika öppet som hemma. Men det här är unga människor som har tillgång till Internet. De har sett. De har läst. Kanske inte i skolan eller hemma. Men de vet. Dessutom måste det ju börja pratas om kroppen, hygien, pubertet, könsorgan och så vidare. De här studenterna har absolut gjort det och kommer föra ämnet vidare i sin undervisning.
Så första dagen var till stor behållning och glädje för både Mia och mig. Även våra kollegor på WRC var mycket nöjda med dagen. Och en hel dag kvar…
