Man kommer inte undan dem – de mänskliga berättelserna. Jag vill dela två, för de symboliserar varför Teachers Across Borders finns och är hela andledningen till varför just jag är här.
Vi gjorde en övning med bilder i teamet och Vesna väljer en bild på två flickor vid en strandkant och vill berätta om sin barndom. Hon var 6 år när Pol Pot tog över makten. Hennes pappa dödades tidigt, och hon och systern växer upp i ett av de läger som byggdes av Khmer Rough. Det var så svår svält att hon och systern stal riskorn ute på fälten för att stilla hungern. Det är den minnesbilden hon kopplar ihop med flickorna i vattenbrynet på bilden.
Efter kriget återförenas systrarna med mamman som försörjer dem själv och ser till att de får gå i skolan. Idag är Vesna lärare för 52 sexåringar och hon vill skapa en bättre värld. Hon byter till engelska och säger: My life was a struggle.
Chantar är 15 år yngre än Vesna och föddes efter Khmer Rough men under Vietnamns ockupation i mitten på 80-talet. Hans föräldrar hade inte råd att låta honom fortsätta skolan efter fjärde klass så han tog saken i egna händer och blev buddistisk munk. Fördelen med det är att man får utbildning genom munkskolan. Chantar var munk i 15 år, fick en utbildning och lärde sig engelska. Nu är han lärare och tolk. Han har tre barn och säger “I love my children more than anything and will give them all I never had, like a proper education”.
Det blir så tyst i rummet efter sådana berättelser. Man hör bara fläkten som surrar, känner bara rysningen i kroppen och ser bara att håren på armarna reser sig och blandar sig med svettdropparna i den 30 gradiga värmen.
Chantar i orange skjorta och Vesna bredvid honom.
/Jenny (som inte är med på bilden)