Jag kommer aldrig glömma när hon ställde sig upp och sa:
”Jag har utvecklats mest inom Student Involvement,
när vi bMontyörjade så placerade jag mig själv på 30%.
Jag trodde att jag skulle nå 60% men jag nådde 90%.”

Sista dagen i TABs program i Kambodja ägnas åt att dela erfarenheter, följa upp på de mål som sattes vid starten av programmet genom coachningsmetoden ”Working wheel”, göra en gemensam SWOT och så förstås ta emot det eftertraktade certifikatet.

Jag kommer att återkomma till SWOT i ett senare inlägg för det som kommer fram där är spännande både för enskilda skolor, Kambodjas utveckling och världens riktning.

Nu vill jag reflektera mer över att nå sina mål genom TABs metod.
Det finns en utmaning kring analys och reflektion i det kambodjanska samhället idag. Generellt är man mycket bra på VAD, men behöver jobba mer på HUR och VARFÖR.
Vi fokuserar mycket på det inom TAB och har utvecklat en metod som kanske enklast kan beskrivas genom de 4 stegen: Teori, Modellera, Prova själv, Coacha.

En annan nyckelkomponent är det coachande förhållningssättet med kraftfulla, framåtsyftande och upplyftande frågor.

Det händer något magiskt när TAB läraren kommer med en metod som funkar finfint i det svenska klassrummet, delar den med kambodjanska kollegor, modellerar den och sedan observerar kollegan använda modellen i sitt klassrum. Då har nästan alltid metoden modifierats: till att passa ett klassrum med 50 elever, till att passa in i kursplanen med sina tydlig steg och till att passa in i en helt annat kulturell förförståelse. TAB-lärarens uppgift är sedan att coacha på det. Och magin uppstår!

När man får se sina glasspinnar med namn förvandlas till bitar av pappkartong, Spågumman i En läsande klass få helt nya attribut, EPA få nya förutsättningar och Cirkelmodellens gemensamma skrivande ske på blädderblocksblad runt om i klassrummet. Det är då det händer!

Och jag längtar redan till nästa gång!

Att lära sig symboler

I SO i årskurs 3 i Kambodja ingår det att lära sig symboler för landminor.

Känn på den meningen en stund och föreställ dig den lektionen. Läraren som frågar:
– Vad ska du göra när du ser en sådan symbol?
– Varför måste du göra det?
– Vad kan hända om en mina sprängs?

Och så en stor poster i klassrummet för att inte glömma.

Många organisationer jobbar för att rensa Kambodja på landminor, men det lades ut så fruktansvärt många under -70 och -80 talet att man fortfarande estimerar att det finns 5 miljoner minor kvar i marken. Framförallt finns de här i nordvästra Kambodja eftersom Vietnameserna tryckte Khmer Rough mot gränsen till Thailand. Då var minor ett av de främsta vapnen, från båda sidor. Ett vapen som finns kvar i fredstid och främst drabbar den som gärna springer vid sidan av stigen.

IMG_4594

Varje människa är en berättelse

Man kommer inte undan dem – de mänskliga berättelserna. Jag vill dela två, för de symboliserar varför Teachers Across Borders finns och är hela andledningen till varför just jag är här.

Vi gjorde en övning med bilder i teamet och Vesna väljer en bild på två flickor vid en strandkant och vill berätta om sin barndom. Hon var 6 år när Pol Pot tog över makten. Hennes pappa dödades tidigt, och hon och systern växer upp i ett av de läger som byggdes av Khmer Rough. Det var så svår svält att hon och systern stal riskorn ute på fälten för att stilla hungern. Det är den minnesbilden hon kopplar ihop med flickorna i vattenbrynet på bilden.
Efter kriget återförenas systrarna med mamman som försörjer dem själv och ser till att de får gå i skolan. Idag är Vesna lärare för 52 sexåringar och hon vill skapa en bättre värld. Hon byter till engelska och säger: My life was a struggle.

Chantar är 15 år yngre än Vesna och föddes efter Khmer Rough men under Vietnamns ockupation i mitten på 80-talet. Hans föräldrar hade inte råd att låta honom fortsätta skolan efter fjärde klass så han tog saken i egna händer och blev buddistisk munk. Fördelen med det är att man får utbildning genom munkskolan. Chantar var munk i 15 år, fick en utbildning och lärde sig engelska. Nu är han lärare och tolk. Han har tre barn och säger ”I love my children more than anything and will give them all I never had, like a proper education”.

Det blir så tyst i rummet efter sådana berättelser. Man hör bara fläkten som surrar, känner bara rysningen i kroppen och ser bara att håren på armarna reser sig och blandar sig med svettdropparna i den 30 gradiga värmen.

IMG_7248
Chantar i orange skjorta och Vesna bredvid honom.

/Jenny (som inte är med på bilden)

 

Coachning i Kambodja

Känslan när jag klev av planet för en dryg vecka sedan vad tacksamhet. Jag är så glad att jag får vara här igen och fortsätta det här arbetet.

På Instagram (#teachersacrossborderssweden) och på facebook (www.facebook.com/TABSweden) kan man följa oss i bilder. Jag skulle vilja berätta mer om vad vi gör i ord.

TAB Sweden har en önskan om att komma nära våra kambodjanska kollegor, förstå klassrumssituationen och kraven från regeringen – och förstås försöka möta behov med metoder och tankesätt.

Vi jobbar i team om 7 personer med workshops, klassrumsobservationer och coachning. I teamet ingår 2 TAB lärare, 4 kambodjanska lärare och en tolk. Programmet tar inte slut när de 8 arbetsdagarna är över utan fortsätter under året med 3 uppföljningssamtal på Skype och ett utvärderingsmöte sommaren efter.

Det här innebär att vi kommer nära lärarna, kan se och följa deras utvecklingsarbete, och ständigt utveckla vårt eget arbete. (ska jag vara helt ärlig så är det här lika mycket kompetensutveckling för mig som för mina kambodjanska kollegor)

Det finns inget ord för vår sorts coachning i Kambodja utan vi har fått skapa ett ord som ska binda samman och fylla ord som partnerskap, frågeställningar, möte och ledarskap. Det finns heller ingen vana att reflektera på det sätt som svensk coachning förutsätter utan vi har jobbat efter en modell som blandar den coachning som ICF visar med mentorskap och ett coachnade förhållningssätt. Och vi har sett att i det mötet – där händer det små underverk dagligen!

IMG_6960